Kulturkristna: hot eller möjlighet för kyrkan?

Sverige är ett land med en stor andel som identifierar sig som kristna men i praktiken är agnostiker eller ateister. Det är en slutsats man kan dra av den senaste undersökningen från Akademi för Ledarskap och Teologi, (ALT) som genomförts i samarbete med Linnéuniversitetets Surveyundersökning. Den ger en spännande inblick i svenskarnas syn på kristen tro.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Vad innebär det att vara kristen i Sverige? Detta har från ett frikyrkligt perspektiv varit en fråga som många haft ett ambivalent förhållande till. Frikyrkliga har traditionellt förstått tron på Gud som helt central för ens världsbild och med stora implikationer för vardagens val och prioriteringar. Samtidigt har många i frikyrkan sett lite föraktfullt på de namnkristna – de som kallar sig kristna, men där det inte påverkar deras liv.

För det finns ett annat svalare sätt att se på begreppet kristen i Sverige. Det visar ALT:s undersökning som Fredrik Wenell ligger bakom. Man kan identifiera sig som kristen utan att gå till kyrkan, utan att läsa Bibeln och utan att tro att det finns en Gud eller ”att det kanske inte finns en Gud, men det finns något, en högre makt eller andevärld”. Man är med andra ord en sorts kristen ateist eller agnostiker.

Även om andelen som identifierar sig som kristna har sjunkit från 49 procent i en undersökning från 2016 till 43 procent i den aktuella undersökningen är det förvånande att så många ändå föredrar beteckningen kristen om sig själv i stället för ”ateist”, ”agnostiker”, ”annan troende” eller ”nej, inget av detta”. Det finns alltså två sorters kristna i Sverige. Dels denna stora grupp som många vill kalla kulturkristna, dels den lilla grupp som i undersökningen kännetecknas av att de läser Bibeln regelbundet, där frikyrkliga torde utgöra en betydande andel.

Bibelläsande kristna flitigast att umgås med muslimer

På ett förtjänstfullt sätt visar också undersökningen att det finns skillnader mellan dessa två grupper: Bibelläsande kristna i Sverige är både mer och mindre woke än kulturkristna. De är något mer woke genom att vilja ha mer mångkultur och globalisering än de kulturkristna och umgås dessutom mer med muslimer än dessa. Å andra sidan är de mindre woke när de inte vill stärka hbtq-personers ställning i samhället och är mer restriktiva till aktiv dödshjälp.

Alltför ofta har särskilt frikyrkliga förhållit sig svalt och avvaktande gentemot den stora gruppen kulturkristna i Sverige. Gruppen har snarare setts på som ett hot än en möjlighet.

Kyrkan behöver i stället våga gå in i nyfikna samtal med kulturkristna utan att lämna den viktigaste förutsättningen för all kristen tro: Att det finns en Gud som har visat sig genom Jesus Kristus och som genom den Helige Ande vill ge kraft till människan att leva ett liv i tro, hopp och kärlek. Kristen tro är teistisk.

Att många vill identifiera sig som kristna är en mycket spännande öppning för kyrkorna i dag. Det är viktigt att förstå att det på något sätt ligger en positiv syn på den kristna tron till grund för människors sätt att identifiera sig som kristen. Trots att man inte går i kyrkan, trots att man nästan aldrig ber, trots att man inte säger att man tror på Gud så finns det identifieringspunkter som det är lätt att bli nyfiken på för en som själv har en tro som tar avstamp i den kristna trosbekännelsen.

En grundfråga kan vara om man ser på denna stora grupp som en postkristen rest i kulturen eller om den i stället ska ses som en prekristen möjlighet för kyrkan inför framtiden. Ser vi bara resterna av ett fallfärdigt hus eller ser kyrkan i detta en gammal halvt överlämnad grundmur som det faktiskt går att bygga något nytt utifrån?

En god evangelist letar alltid efter goda anknytningspunkter, likt Paulus på Areopagen i Apostlagärningarna 17. I den prekristna kulturen som vi i dag finns i, kan vi likt honom anknyta till många genom att berätta om den ”okände guden” som de kanske önskar att de kände och kunde sätta sitt hopp till inför en alltmer osäker framtid.

Frida Park: Hellre kulturkristen än inte alls?