Svenska kyrkan i Lessebo flyttade ett kors från sin minneslund, och Facebookgruppen ”Katoliker i Sverige” var inte nöjd. ”Protestanter är väldigt fascinerande, på ett makabert sätt”, skriver någon. ”Det är ju tyvärr så protestantiska kyrkor fungerar” en annan. Att beslutet enligt Dagens reportage (2/1) styrs mer av begravningslagen än av kyrkan själv spelar mindre roll: ”Vi måste bla bla öppna för bla bla EKUMENIKEN bla bla”, konstaterar en tredje. (Jag anar faktiskt att han är en smula ironisk.)
Inbördeskriget är ofta det blodigaste, mest oförsonliga. Ingen tycks vi avsky så starkt som den som är som vi, men bara nästan. ”Socialfascister”, kallades Socialdemokraterna av 1970-talsvänstern. I dag är det Centerpartiet, de forna allierade, som drar på sig den bittraste vreden från den nya Twitterhögern.
På samma sätt har såren efter reformationen inte helt slutat blöda. Fortfarande inför EU-omröstningen 2004 kunde en S-topp som Margareta Winberg försöka skrämma väljarna med att medlemskap skulle ge påven vetorätt över svensk familjepolitik – antipapismen lever. Fram till Andra vatikankonciliet på 1960-talet stod Katolska kyrkan hårt fast vid sin övertygelse som enda väg till frälsning och betraktade ekumenik med en fnysning.
Desto viktigare att ta det ekumeniska året 2025 på allvar. ”Tid för Guds fred” är temat som Sveriges kristna råd satt för detta år som innebär så många trons skärningspunkter: all världens kristna firade påsk och pingst samtidigt, 1 700 år har gått sedan det första kyrkomötet i Nicea, 100 år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm – och 250 år sedan judar och katoliker fick tillstånd att grunda var sin församling på svensk mark.
Sveriges kristna råd bygger det ekumeniska huset, med en hemsida, studiematerial och böneveckor. Men det är alla vi kristna som måste fylla det. Och då krävs en hjärtats ekumenik, en som börjar inte i teologiska djupdykningar om våra skillnader, utan i vårt eget bröst.
Vi måste inte, kommer inte, vara överens om allt. Däremot kan vi hantera våra olikheter frimodigt och med respekt.
— Erik Helmerson
Den som en tid har följt diskussionen om kristen enhet märker mycken välvilja, men också en stor dos misstänksamhet. ”När ska kristna sluta tala illa om varandra?” frågade Dagens ledarskribent Fredrik Wenell för tre år sedan, och svaret är väl tyvärr: ”Ungefär när Människosonen kommer på himlens moln med makt och stor härlighet.” Sociala medier verkar vara ett sällsynt gynnsamt växthus för föraktet andliga syskon emellan, som Frida Park skrev om nyligen på ledarplats.
Min kyrka är minsann mer apostolisk än din, min är mer biblisk, min tolkar Frälsarens ord på det enda korrekta sättet. När jag ser kristna kasta sina olikheter i varandras ansikten tänker jag sorgset på Jesu ord i Johannes evangelium som också blev titeln på en psalm skriven just efter Andra vatikankonciliet: ”They will know we are Christians by our love”.
Ekumenik måste bygga på om inte kärlek så åtminstone uppriktig vilja till kärlek. Vi måste inte, kommer inte, vara överens om allt. Däremot kan vi hantera våra olikheter frimodigt och med respekt. Och vi kan vara helt eniga i det viktiga: i att göra och leva tro, i det sociala och karitativa arbetet, i strävan efter fred, i kampen för trosfrihet, i det ständiga hävdandet av människans värde.
En kristen kyrka som går tillsammans, om än i parallella led, är en obetvinglig, universell kärlekens kraft. Vi har inte råd att ödsla denna kraft genom att försöka underminera varandra; vår stund på jorden är för kort, kärlekens uppgifter för många.
Politik är att vilja, sa Margareta Winbergs partikamrat Olof Palme. Låt oss i polariseringens och Facebookgnällets tid visa upp en motkraft, visa att ekumenik är att älska.
[ Fredrik Wenell: När ska kristna sluta tala illa om varandra? ]
