Facebooks kommentarsfält gör oss både dummare och syndigare

Vill man tycka riktigt illa om sina medmänniskor ska man gå in på internets kommentarsfält. Det blir tydligt inte minst efter dödsskjutningen av den amerikanska debattören Charlie Kirk.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

”Vänstern jublar på internet över mordet!”, konstaterar någon. ”Högern skyller skamlöst mordet på transpersoner!”, skriver en annan.

Som Frida Park konstaterade på dessa sidor efter mordet: Den där typen av skadeglädje och konspirationstänkande förekom. Det måste uppmärksammas. Samtidigt är det i dessa situationer alltid både viktigt och välgörande att ställa frågan: Hur många är de egentligen, de där som uttrycker glädje över en medmänniskas död? Hur många är det som lägger fram ogrundade konspirationsteorier om eventuella gärningsmän? 

Anta att det är flera hundra. Kanske till och med flera tusen. Allvarligt nog, men ändå en bråkdel av en bråkdel av alla som uttalar sig efter dådet – för att inte tala om hur liten del det är av hela den politiska vänstern respektive högern.

Själv har jag anledning att känna stor skam över hur jag agerar efter vissa typer av nyhetshändelser. Ibland orkar jag inte ens ta del av detaljerna och nyanserna i vad som hänt. I stället går jag in på diverse kommentarsfält enbart för att få bekräftat hur korkade eller onda mina meningsmotståndare är. ”Det kunde man väl räkna ut, att de skulle reagera så där. Såna är de!” 

Och då kanske det handlar om två personer i ett fält där över hundra kommenterat. Jag kan vara tvungen att aktivt leta upp dem med förstoringsglas och fjärilshåv. Ändå har jag den där reflexen: Såna är de.

Och såna är vi. Jag tycks inte vara ensam. Fenomenet har ett namn: vredesscrollande. 

Så sent som i juli skrev den amerikanska sajten Psychology today om beteendet att aktivt söka upp sådant som gör oss arga eller oroliga, och hur vanligt det är:

”Psykologer kallar det för ’negativitetsfelet’ – vår tendens att lägga större vikt vid negativa erfarenheter än positiva … Forskning visar att hjärnan minns kritik längre än beröm, och att vi oftare stannar i det som gick fel än i det som gick rätt. Dåliga nyheter träffar oss hårdare, dröjer sig kvar längre och formar vår upplevelse av omvärlden starkare än de positiva inslagen.”

Välkänd kristen debattör mördad på universitet i USA

Artikeln berättar om en ny studie som visar att Facebookanvändare är dubbelt så benägna att sprida negativa nyheter som positiva. Inte undra på att vi hela tiden tror att världen är nära apokalyps – och att det är våra politiska motståndares fel. 

Så vi fortsätter att sprida exempel på den korkade vänstern eller den onda högern. Vi fortsätter att dela upp oss i konservativa kristna, progressiva kristna, liberala kristna och misstänkliggöra varandras tro och liv.

Och vi blir allt mer isolerade i våra grupper och den så viktiga kompromissviljan blir allt mer flämtande svag. ”Ge och ta? Varför skulle jag ge ens en tum åt den som hatar mig och vill se min undergång?”

Detta är de dåliga nyheterna. Sprid dem inte! Tänk i stället på detta: Vilka enorma möjligheter vi kristna har att vara en konstruktiv motpol, en svalkande fläkt åt en patient med hög feber.

Till att börja med kan vi upphöra med det där slappa hånet av våra meningsmotståndare. Att älska din fiende är svårt, men vi kanske åtminstone kunde försöka sluta hata och förakta henne? Sluta trycka på gapskrattsemojin vid hennes inlägg. Sluta leta efter de absolut svagaste punkterna i hennes resonemang – och försök i stället förstå vad som är kärnan i resonemanget, vad hon faktiskt menar.

Nog är det så att när vi vredesscrollar riskerar vi att begå ett antal synder: vrede, misstänksamhet, oginhet, ogenerositet… Kanske kunde vi i stället se det som en möjlighet att utveckla våra dygder? Tolerans, förståelse, viljan till samförstånd, mildhet?

Jag medger att detta är bland det svåraste som finns. Men det gives ytterligare en lösning, en mycket enkel och mycket svår, en som jag själv försöker tillämpa allt oftare:

Sluta läsa kommentarsfält.

Kirks änka: Rörelsen kommer inte dö

Ofta kanske det räcker att ta in själva händelsen, nyheten. Och att läsa vad till exempel politiker, experter, närmast drabbade, kyrkoledare har för åsikt om det hela. Fundera sedan på vad du själv tycker. Och därefter: agera. Lägg mindre tid på att plöja igenom tyckandet från femhundra människor som du inte känner och aldrig kommer att träffa, och reta upp dig på dem. Vad gott gör det?

Jag pläderar inte för någon sorts elitstyre, inte alls, det viktiga i mitt resonemang är det sista ordet: agera.

En sak kan jag säga. Sedan jag själv började påminna mig om att inte läsa kommentarer mår jag bättre. Och jag tänker bättre om mina medmänniskor.

Men vad tyckte egentligen ”vänstern” om mordet på Charlie Kirk? Ja, vi kan till exempel fråga Martin Luther King III, son till den legendariske pastorn och medborgarrättsaktivisten. Han kommenterar:

”Även om jag starkt motsätter mig Charlie Kirk i de flesta frågor, särskilt hans kommentarer om min far, är vi alla överens om att politiskt våld är oförsvarbart. Oenigheter måste hanteras genom civiliserade samtal och fria, rättvisa val … Den här stunden kallar oss till en högre väg – bortom höger och vänster, bortom ilska och misstänksamhet – mot fred, försoning och gemensam mänsklighet.”

Och vad tyckte ”högern”? Ja, vi kan till exempel fråga republikanen Spencer Cox, Utahs guvernör, som efter mordet vände sig direkt till unga amerikaner: ”Ni ärver ett land där politik känns som vrede … Där det känns som om vrede är det enda alternativet. Men i de orden finns också en påminnelse om att vi kan välja en annan väg. Er generation har en möjlighet att bygga en kultur som är helt annorlunda än den vi genomlider just nu – inte genom att låtsas som om olikheter inte spelar någon roll, utan genom att omfamna våra olikheter och våga ta de svåra samtalen.”

Vi får aldrig glömma att röster som dessa finns. De är mer representativa för mänskligheten än de som spottar hat och hån. Lyssna på dem! De pekar mot en annan tid, ett annat USA, en annan demokratisk västvärld, en annan kristenhet. Är inte de, som verkligen kan sägas representera två olika ideologier, oerhört mycket viktigare att hålla fram och dela än en arg, okänd man i en Facebooktråd?

Civiliserade samtal, försoning, värdighet, en annan väg, en annorlunda kultur, de svåra samtalen. Är det någonstans vi kristna har en roll att spela, inte minst på internet, är det här och nu.

Frida Park: När högerns hjältar skjuts ihjäl – vågar vänstern stå upp mot hatet?