Annons
Annons
Chefredaktören har ordet
Felicia Ferreira:
Svensk frikyrklighet är ingen snyltare
Varför misstänkliggörs de som bygger hopp?
När jag i somras intervjuade justitieminister Gunnar Strömmer under Almedalsveckan i Visby frågade jag honom om något han tidigare antytt: att Gud kan vara en del av lösningen på gängkriminaliteten. Han log, men svarade utan tvekan: ”Jag tror att Gud kan spela en viktig roll i det här. Inte minst Gud genom andra människor.”
Det här är en ledarkrönika i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är ovanliga ord från en minister, men också klarsynta. För i den politiska debatten är det lätt att stirra sig blind på lagändringar, fler poliser och hårdare straff. Allt detta behövs, Sverige är mitt i ett gängkrig och med hög kriminalitet som måste mötas med beslutsamhet, men det är inte tillräckligt. Ett samhälle kan inte byggas enbart med repression. Det måste också finnas vägar tillbaka, berättelser om försoning och omvändelse, om nya chanser.
När Strömmer möter unga män i utsatta områden säger han: ”Skärp er!” berättar han i samma intervju från i somras. Det är en rak uppmaning om ansvar. Men han talar också om att Sverige har mycket att erbjuda och att man måste ta vara på möjligheterna. Här finns en öppning: för att människor ska kunna ”skärpa sig” behöver de sammanhang som gör det möjligt.
Och här kommer kyrkor och andra delar av civilsamhället in. Utmaningen är att dessa numera alltför ofta möts av misstänkliggörande och begränsningar. Under senare år har politiska beslut, medvetet eller ej, skapat en växande klyfta mellan staten och folkhögskolor, biståndsorganisationer och församlingar. Det kan handla om minskade biståndsanslag, krångligare och mer kortsiktiga bidragsregler eller politiska utspel om att förbjuda konfessionella friskolor. Ibland motiveras det med ett värnande av demokratin eller effektivitet, men konsekvensen blir att aktörer som faktiskt bygger tillit i samhället får svårare att göra sitt arbete och får känslan av att de misstänks vara icke-demokrater.
Rättvisa utan barmhärtighet blir kyla.
Här behöver vi tala klarspråk: svensk frikyrklighet är ingen snyltare. Den är en nyckelaktör i integration, social omsorg och förebyggande arbete mot kriminalitet. I kyrkorna möts människor över språk-, kultur- och generationsgränser. Här finns erfarenhet av försoningsprocesser som är ovärderliga i ett sönderrivet samhälle.
När nyheterna om nattens skjutningar plingar i mobilen och ännu en familj har förlorat ett barn, kanske på grund av ett annat barn, känns gängkriminaliteten som ett ständigt mörker. Men i kyrkan finns hoppet – och ett språk för hopp. Det är ord som nåd, upprättelse och förlåtelse och det är berättelser om människor som bytt livsbana, om relationer som blivit hela, om förlorad värdighet som återupprättats.
Vi kan inte överlåta detta arbete åt staten. Staten kan sätta ramar, upprätthålla lag och ordning och skapa trygghet. Men den kan aldrig ge den närhet, den personliga omsorg och den livsmening som ett levande civilsamhälle kan erbjuda.
Här finns också en varning till regerande politiker. I kampen mot gängvåldet får vi inte bli fartblinda. Om vi enbart mäter framgång i antal lagar och låsta dörrar, men glömmer att öppna nya dörrar för människor, då riskerar vi att cementera hat och misstro. Rättvisa utan barmhärtighet blir kyla.
Det är därför jag håller med Strömmer i detta: Gud genom andra människor kan spela en viktig roll. Och även om man inte delar den kristna tron, kan man förstå principen. Människor förändras i relationer, i gemenskaper där de blir sedda och får en plats. Kyrkan är en av de platser där det sker och det är hög tid att vi ser den för vad den är: en oumbärlig allierad i kampen för ett helare Sverige.
Vi behöver definitivt fler som säger ”skärp er!” men lika många som säger ”kom och var med!”. För det är när människor får en chans att börja om som samhället på riktigt kan vända utvecklingen. Och det, kära politiker, är kyrkans paradgren.
