Ledare
En bön om mod att agera – innan det är för sent
Frida Park: Här är vägvalen som formar kyrkans framtid
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
I dialogledaren den 30/12 reflekterade chefredaktör Felicia Ferreira och jag över lärdomar, utmaningar och frågor som präglat vår tid. Den här texten handlar inte om det som varit. Den handlar om vad som väntar: om svensk kristenhet, om de val och frågor jag tror vi behöver hålla levande, och om vad jag innerligt önskar för kyrkan och dess framtid.
Säkert har många av oss blickat i backspegeln och tänkt på vad vi hade kunnat förebygga eller underlätta, om vi i tid hade gjort vad som behövdes. När mitt uppdrag för ledarsidan nu går in i en ny fas, vill jag dela med mig av några frågor kyrkan behöver vaka över, så att vi år 2040, om mindre än 15 år, kan se tillbaka med vissheten att vi tog ansvar medan tid ännu var.
Kan kyrkan lämna stjärnkulturen bakom sig och skapa ett hållbart ledarskap?
Hur bygger vi ett sunt ledarskap som med tydlighet kan bidra till att församlingar mår bra, växer och ser nya människor komma till tro? Det är glädjande att frikyrkosamfunden redan i dag är i full gång med att se över struktur och kultur. Ledarkriser kommer och går, men det levande samtalet om det sunda ledarskapet kan bygga resiliens i rörelsen. Jag hoppas att kristenheten år 2040 kan säga: Tack gode Gud att vi insåg vilka förändringar som var nödvändiga!
Klarar kyrkan att rusta en ny generation teologiska ledare när 40-talisterna kliver ned ur predikstolen?
Tar vi på allvar frågor om hur kyrkan kan bereda väg för en ny generation? Med de krav som med rätta ställs på ett ledarskap efter smärtsamma kriser – förmår vi gjuta mod och vishet in i nuvarande och kommande ledarskap som sträcker sig bortom 2040?
Kan Jesustrenden bestå – och beröra även dem som vuxit upp i kyrkan?
De senaste åren har vi sett hur barn- och ungdomsorganisationer växer genom påfyllnad underifrån samtidigt som medelåldern ökar, eftersom bron över till församlingen ofta saknas. Får barn och unga som vuxit upp i kyrkan – och alla som kommer till kyrkan för att Jesus trendar – teologiskt virke som kan bygga ett stormsäkert hus där tron och livet ryms? Min bön är att vi år 2040 ska kunna säga: Tack gode Gud att vi i tid synade och reflekterade över teologi, struktur och kultur så att många barn och unga även i vuxen ålder väljer att vara en del av församlingsgemenskapen!
Kommer kyrkan stå emot när woke och polarisering hotar att ta över?
Det finns en risk att kyrkan talar alldeles för tyst om wokerörelsens ideologi, av rädsla för att stöta bort någon. Men när människan reduceras till kollektiv skuld, sanning böjs efter ideologi och oliktänkande tystas, då når polariseringen in i församlingen. Motgiftet är ett mod att predika människan som Guds avbild med okränkbart människovärde – oavsett bakgrund – och att ge församlingen redskap för att säga nej till strömningar som förminskar, polariserar och förblindar.
Inser vi hur hårt debatter om sexualetik smärtar våra medmänniskor?
De kyrkor som klarar av att leva i spänningen mellan tydlighet och öppenhet skapar förutsättningar för att röra sig vidare i samtalet om samkönade relationer. De debattvågor som i dag går höga smärtar många hbtq-personer, oavsett om de ser sig som teologiskt konservativa eller progressiva. Det finns en uppenbar risk att vissa kommer gå för långt i att urvattna teologin för att nå kulturell acceptans. Men vi måste inse att det är en fråga om kyrkans trovärdighet att lyckas hålla ihop nåd och sanning. Jag hoppas att kyrkan år 2040 ska kunna säga: Tack gode Gud att vi lärde oss läxan att kunna föra respektfulla samtal i utmanande frågor om kyrkans teologi, utan att glömma bort människorna som berörs.
Det finns en risk att kyrkan tystnar, på grund av okunskap och brist på modigt ledarskap.
Vågar kyrkan ta tydlig ställning för människovärdet vid livets början och livets slut?
Kyrkan måste stå upp för det okränkbara människovärdet, både kvinnans som blivit ofrivilligt gravid och barnets hon bär på. Varje graviditet rymmer två skyddsvärda liv. Om kyrkan förr tigit av rädsla i en infekterad debatt, måste hon ta sin profetiska kallelse att vara motkraft när gränser för abort flyttas, i extrema fall ända fram till födseln, och legalisering av dödshjälp diskuteras. Det finns en risk att kyrkan tystnar, på grund av okunskap och brist på modigt ledarskap. Måtte vi år 2040 kunna se tillbaka på en kyrka som tog ansvar för dem som saknar egen röst.
Har kyrkan modet att tala profetiskt om livsstil, konsumtion och enkelhet i klimatkrisens tidevarv?
När klimatkrisen skenar och klyftorna växer talar kyrkan ofta för försiktigt om livsstil, konsumtion och enkelhet. Kanske beror det på en rädsla för att stöta bort människor, men det riskerar att tysta en nödvändig profetisk röst. Kyrkan måste upp ur ideologiska diken och våga tala sanning, uppmana till ansvarsfull konsumtion och tydligt stå på de utsattas sida – även när budskapet är obekvämt och utmanande för samhällets normer. Kommer vi år 2040 kunna säga: Tack gode Gud för profetrösterna som vägrade låta sig tystas?
Varför tillåts staten kliva in och lägga sig i kyrkans inre liv?
I dag har det gått mer än 25 år efter skilsmässan mellan stat och kyrka. Ändå låter vi staten i alltför hög grad styra kyrkans angelägenheter med villkor, bidrag och politiska krav. Har kyrkan modet att markera de nödvändiga gränserna? Eller inser vi att när ekonomisk bekvämlighet ersätter integritet urholkas samvete och oberoende? År 2040, om inte förr, kommer nog många inse att det är viktigare att försvara trons frihet mot ett ojämlikt och godtyckligt samförstånd.
Varför talar vi så lite om AI, övervakning och människovärde medan teknikutvecklingen rusar?
Den verkliga faran är inte AI utan kyrkans tystnad. Risken är att människovärdet reduceras till information och nytta, övervakning normaliseras och makt samlas hos dem som kontrollerar systemen. Vi måste snarast dra lagliga röda linjer, kräva mänsklig vetorätt och försvara rätten till det omätbara och integriteten. Annars kommer vi år 2040 inse att när tekniken rusade kröp etiken alltför långsamt. Att det var där vi svek oss själva.
Detta är bara några av de frågor kyrkan måste förhålla sig till redan i dag. Krig och fred, medmänniskan nära och långt borta, ekumenik, rasism, en värdig vård och omsorg samt familjen hör till andra avgörande områden. Om mod och urskiljning får prägla vägvalen nu, kan kristenheten år 2040 tacka Gud för att 2026 års beslut formade en framtid där eftertanken inte blir tung att bära.