Männen våldtog på gatorna och bråkade i fängelset – ändå släpptes de fria

Teologen och författaren Ann Heberlein fann i ett inlägg på Facebook orden som alla tonårsföräldrar känner igen. Om mordet på den unga kvinnan i stockholmsförorten Rönninge skrev hon:

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

”Alla kvällar och nätter man vakar och väntar på sina döttrar, gångerna man gått ut och letat, ibland tagit bilen, ringt och ringt och ringt. Och varje gång den oändliga lättnaden när den älskade dottern står där i hallen, svarar i telefonen, förvånat undrar varför man varit orolig.”

Ju fler uppgifter som kommer fram om den misstänkte mördaren i stockholmsförorten Rönninge desto mer växer vreden över de haverier som präglat samhällets behandling av honom. 

• Han försökte kidnappa en tioårig flicka genom att slita in henne i en bil full av buntband och silvertejp. På hans dator fanns stora mängder barnporr och grova våldsbilder. För detta dömdes han till förfärande låga två år och fyra månader – efter ungdomsrabatt.
• Också i fängelset ska han ha betett sig hotfullt. Bland annat dömdes han där för hot mot tjänsteman.
• Han släpptes efter två tredjedelars fängelsetid trots att han misskött sig – och trots att Kriminalvården enligt Expressen bedömt hans återfallsrisk för sexualbrott som hög.
• Väl ute ska han ha kunnat byta namn flera gånger, slutligen till ett kvinnonamn, och gått under jorden.

Det vedervärdiga mordet i Rönninge har, tillsammans med juldagens ”vansinnesdåd” i Boden där en kvinna dödades och hennes barn utsattes för våld, satt ny fart på diskussionen om kriminalpolitik och rättspsykiatri. Det är ett samtal som måste intensifieras än mer. Och inte minst: som konsekvent måste föras ur ett brottsofferperspektiv.

Det är sant att det finns en stor risk när ett samhälle bara talar om straff och hämnd och vänder ryggen till rehabilitering och återanpassning.

Brottslingar är också människor. Alla förtjänar en ny chans när de sonat sitt straff. Men det kräver flera saker: dels ska de verkligen vara rehabiliterade när de släpps ut. Dels ska de ha skött sig i fängelset.

Att den misstänkte mördaren i Rönninge fick komma ut trots sitt usla beteende på anstalten leder tankarna till den seriesexbrottsling som kallas Nytorgsmannen. År 2022 dömdes han till fem års fängelse för en lång rad grova brott, däribland flera våldtäkter.  

2024 var han fri. Detta trots att han hade varnats åtta gånger för att han misskött sig innanför murarna – och trots att risken att han skulle återfalla i sexualbrottslighet bedömdes som hög. 

Och vad hände? Redan samma år greps Nytorgsmannen för en räcka nya sexbrott, och dömdes så småningom till fem nya år i fängelse.

Från och med den 1 januari i år råder nya lagar. Bland annat kan nu en intagens villkorliga frigivning skjutas upp vid risk för återfall i allvarlig brottslighet och misskötsamhet. Det är välkommet men senkommet. Att det tagit sådan tid visar tydligt hur brottsofferperspektivet saknats i den svenska debatten.

Regeringen får ibland kritik för att den går för snabbt fram med ”hårdare tag” i rättsfrågor. Men ett högt tempo och ett nytt tonläge är nödvändigt efter decennier av stor hänsyn till gärningsmannens rättigheter – makabert illustrerat av den Rönningemisstänktes frisläppande och namnbyten – och för lite tanke på hans offers trygghet.

Att skydda medborgarna från brott är statens kärnuppgift. Människor måste kunna röra sig fritt och tryggt i samhället, föräldrar ska slippa vaka i ångest sent på natten när deras tonårsbarn inte svarar. Då måste vissa människor hållas inlåsta så länge det krävs. 

Erik Helmerson: Tänk om ministerns anhöriga hade varit extrem islamist

I Expressen skrev nyligen debattören och psykiatrisjuksköterskan Nalin Baksi om behovet av en ny vårdform, ”mellan kommunala stödboenden och slutna akutavdelningar”, där man kan hålla kvar patienter som inte kan hantera frihet. 

Där skulle de kunna hållas på obestämd tid och samtidigt få vård och en meningsfull tillvaro. En del kan säkert bli kvar livet ut. En sådan lösning, som Baksi kallar ”psykiatrisk mellanvård”, skulle kosta pengar, men samtidigt fylla ett hål i kriminal- och psykiatrivård.

I dagarna samlas pastorer och andra ledare från de två största frikyrkorna, Pingst och Equmeniakyrkan, i Stockholm för sina konferenser. Kyrkorna har en oerhört viktig uppgift i samtalet om brott och straff. Det handlar inte bara om att erbjuda tröst vid svåra brott, idka själavård på anstalterna och predika förlåtelse, även om den är nog så viktig.

Kyligt i Sverige men varm gemenskap bland Equmeniakyrkans pastorer

De måste våga förkasta enkla lösningar från båda sidor. Hitta en position i kriminaldebatten som förkastar cyniska rop på hämnd och avhumanisering av brottslingen, men som ändå tydligt vågar stå på brottsoffrets sida mot våldtäktsmän, gäng och rånare. 

De måste kunna betona vikten av fattigdomsbekämpning och social jämlikhet utan att förtiga allas vårt ansvar, fattig som rik, för de gärningar vi begår.

Just nu måste den första prioriteringen vara att skydda värnlösa från våldets män. Det är en kristen dygd. 

 Detta är en utbyggd och uppdaterad version av ledaren som ursprungligen publicerades den 30/12.

Frida Park: Kyrkor kan erbjuda ett oerhört kraftfullt motgift mot gängen