Ledare
Ingen kulturkanon utan Selma Lagerlöfs Jerusalem
Erik Helmerson: Synd att ett så lustfyllt ämne skulle förvandlas till kulturkrig
Kanonfilm: Maria Bonnevie i Bille Augusts storslagna filmatisering från 1996 av Jerusalem.
Svenska Filminstitutet
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det sorgliga med den svenska kulturkanon som presenterades på tisdagen var att det gick troll i den från början. Bokstavligen. Det hela blev en kulturkrigsfråga, projektet målades upp som en halvrasistisk SD-idé som fick alla att inta sin förväntade pose av förtjusning respektive förskräckelse.
Om en S-regering lyft tanken på en kanon som ett sätt att bereda vägen för en bildningsresa för barn ur traditionell arbetarklass och nyanlända, ett sorts kulturellt folkhem, hade garanterat diverse vänsterdebattörer applåderat i stället för att rynka på näsan och tala om ”nationalistiskt uppfostringsprojekt”.
Debatten skulle i sig kunna ingå i en svensk kanon. I stället för läslycka, kulturell nyfikenhet och upptäckarglädje har den präglats av kulturkrig och misstänksamhet. Och, till viss del, politisk klåfingrighet.
Det är glädjande att de hundra verken i kanon tagits fram av oberoende experter. Och att utredningen på DN Debatt föreslår att deras kanon ska fredas från ”kortsiktiga politiska beslut” genom att man bildar en självständig stiftelse för att ”långsiktigt förvalta och tillgängliggöra” kanon.
Min huvudinställning är att allt som får människor att ta del av kultur välkomnas. Såvitt jag vet kommer ingen att tvinga svenskar att rabbla upp samtliga verk i den nya kanon, inte heller kommer lärare att straffas om de inte har prov på Gripsholms slott och Karin Boyes ”Kallocain”. Alla skulle tjäna på att tagga ner om detta.
Vi kommer inte att höra stöveltramp på gatorna trots att staten tagit fram en kulturkanon.
Nu har vi facit och kan diskutera i smågrupper. Många viktiga verk har helt naturligt hamnat utanför. Men bara att kulturen kommit upp på samtalslistan är en fjäder i hatten för kanonprojektet.
Så hur blev det? Om jag saknar något så är det Selma Lagerlöfs Jerusalem, en bok med både litterär verkshöjd och religiös vikt. Den ger en levande bakgrund till såväl den svenska väckelsen och frikyrkan som den emigrationsvåg som i grunden förändrade Sverige på 1800-talet och fortfarande i viss mån påverkar oss.
Med lite tur kommer solen att gå upp i morgon också, och vi kommer inte att höra stöveltramp på gatorna – trots att staten tagit fram en kulturkanon.
