Annons
Annons
Rekommenderade artiklar från Dagen
Fler artiklar från samma avdelning
Ledare
Ohederligt att smeta ytterkantskristnas teologi på hela kyrkan
Frida Park: Längtan efter erkännande gör kyrkan sårbar
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
När den överväldigande majoriteten nyheter om kristenheten i sekulära medier handlar om skandaler bereds farlig mark. Det skapar en snedvriden bild, ja, en nidbild, av kyrkan som en miljö som samlar bluffmakare och lögnare. Och det skapar i sin tur ett undertryck hos kristna, en längtan efter att bli tagen på allvar för sitt enorma samhällsbidrag.
Visst har kristenheten visat sig vara en miljö för lurendrejare. Inte minst frikyrkan, med sin ibland lite för stora förtjusning i starka ledare, har haft sin beskärda del av kyrkledare som blivit fartblinda så att människor farit illa. Men det är också en plats där människor som hamnat rejält snett, som samhället kapitalt misslyckats med att hjälpa, tack vare tron och gemenskapen får nya möjligheter och upprättade liv. I vissa kyrkor är det gott om före detta kåkfarare och samhällets olycksbarn. Som Dagens chefredaktör Felicia Ferreira skrev nyligen på ledarplats: ”Svensk frikyrklighet är ingen snyltare. Varför misstänkliggörs de som bygger hopp?”
Detta misstänkliggörande leder till en frustration. Nyheter om ovärderlig ungdomsverksamhet, om missbrukarvård, effektivt och människovärdigt bistånd, om stöd till ensamma syns så gott som uteslutande i de kristna tidningarna. Underrapporteringen skapar en grogrund för populister som vill vinna gehör i kyrkleden.
Det är därför Dagen återkommande kritiserat de Trump-evangelikaler (som det finns väldigt få av i Sverige) som predikar ”dominionteologi”.
När såväl etablerade riksdagspartier som ytterkantsrörelser börjar svänga sig med begrepp om att ”värna det kristna arvet”, ”Sverige är ett kristet land”, ”behov av kristna värderingar” lyssnar vissa kristna alldeles för ivrigt: ”äntligen talar någon gott om oss”.
Populister och radikala nationalister, som inte har något annat syfte med dessa kristendomsdoftande enradingar än att alienera människor från andra länder, med annan kultur och annan tro, borde inte få någon uppmärksamhet alls från kyrkan. Själva grundbulten i det kristna budskapet är att varje människa är skapad av Gud, lik honom och älskad av honom. Det är grunden till det okränkbara människovärdet och med det som ledstjärna måste det vara emot varje kristens samvete att göra skillnad på människor utifrån hudfärg eller härkomst.
Det styvmoderliga behandlandet av en rörelse som samlar fler besökare varje söndag än fotbollsallsvenskan på sina matcher (jämför medieutrymmet!), skapar en förklarlig längtan efter att bli en respekterad röst, efter ett erkännande av de insatser kyrkan gör och av de värden kyrkan tillför i samhället. Det är varken konstigt eller fel. Men potentiellt farligt.
I strävan efter att motverka en ensidig mediebild finns det dels en risk att kristenheten godkänner en instrumentell syn på kyrkan – att det är vad vi praktiskt gör för samhället som är vårt enda värde. Men vi är inte enbart biståndsorganisation, soppkök, ungdomsgård, kör eller dagledigverksamhet. Vi är kyrka.
Kyrkans unika bidrag är tron på Jesus. Tron på det livsförvandlande evangeliet. Och det kommer aldrig kunna bli helt accepterat i samhället. Jesus är kontroversiell. Måste vara kontroversiell. Annars har evangeliet tappat sin sälta.
Den andra risken är att kristna tappar bort sin profetiska röst. Vi beundrar gärna Johannes döparen, Elias eller Jesaja, men dagens motståndsröster anses av vissa kristna som obekväma. ”Kan de inte dämpa sig lite, vara lite mer diplomatiska?”
En kyrka och enskilda troende som inte längre är en nagel i ögat på makten och som gärna lierar sig med politik och makthavare ligger i farozonen för att bli korrumperad. Det är därför Dagen återkommande kritiserat de Trump-evangelikaler (som det finns väldigt få av i Sverige) som predikar ”dominionteologi”. Det är också därför ledarsidan inte står högt i kurs hos dessa svenska ytterkantskristna.
Sedan har vi en försvinnande liten skara som gett upp tanken på att arbeta för goda relationer till samhället och, utifrån Hjalmar Söderbergs träffsäkra formuleringar, söker all uppmärksamhet man bara kan få: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”.
I Aftonbladet (20/8) ger kulturskribenten Tomas Poletti Lundström exempel på hur kristna utan urskiljning välkomnar varje tillfälle till att få synas och höras. Poletti Lundström exemplifierar med den tidigare pingstpastorn Josef Barkenbom som förutom att vara en av drivkrafterna bakom Instagramkontot Varför kristen? också gör tv-program på SD-nära kanalen Riks.
Även Kristna Värdepartiets ledare Mats Selander nämns i artikeln. Selander har flera gånger medverkat hos alternativmediesajten Frihetsnytt: ”Den ingår i det radikalnationalistiska så kallade Nätverket, en samling aktörer med rötterna i det numera avsomnade Nationaldemokraterna”, skriver Poletti Lundström. Frihetsnytt slår ifrån sig kritiken, men det räcker att ta sig en titt i sajtens webbshop för att inse vilken bedrövlig människosyn som torgförs.
Ett engagemang för att be för Sverige är inte trumpism, lika lite som bön för lidande Gazabor går att likställa med gullande med islamistiska terrorister.
Guilt by association är en trist gammal härskarteknik. Men det är orimligt naivt av kristna att legitimera krafter som relativiserar eller till och med förnekar människovärdet. Även kristna medier behöver pröva sin rapportering så att dessa krafter och röster inte omedvetet ges legitimitet genom okritisk exponering.
Men det är också kontraproduktivt, och att driva på ytterkantskristnas narrativ, när Poletti Lundström och andra debattörer försöker smeta några få svenska kristnas problematiska teologi på en hel kristenhet som de facto står för något helt annat: för medmänsklig flyktingmottagning och emot höger- och vänsterextremism. Ett engagemang för att be för Sverige är inte trumpism, lika lite som bön för lidande Gazabor går att likställa med gullande med islamistiska terrorister.
Även om den stora majoriteten kristna ser igenom Trumpretorik och populism måste kyrkan fortsätta att vaka över sin roll som motståndsrörelse, så hon inte charmas av populisters flirtande eller luras av osund teologi maskerad som samhällsengagemang. Urskiljning är, som alltid, en bristvara i dag.
Profeten Jesaja hade inga problem med att kombinera tillträde till palatset och att nagla orättfärdigheten så att makthavarna bävade. Ibland tvingas kyrkan välja. Då måste erkännande från samhället och mediernas glans stryka på foten för det obekväma profetuppdraget att vara en nagel i ögat på makten. Varje gång.
