Tio budord för en kristen i samhällsdebatten

Nyligen berättade Dagens chefredaktör Felicia Ferreira om ”farbröderna” i sociala medier och om hur de tycker att diskussion ska föras. ”Hur kan Dagen publicera den här skiten!” ”Ankmammorna bara maler på som vanligt!” Gärna illustrerat med sedvanliga gapskratt- och spyemojis.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Partiledardebatten i SVT häromveckan blev heller ingen uppvisning i artighet och god vilja: ”Gaphalsar”, summerade statsminister Ulf Kristersson efteråt. Då hade han själv under debatten avfärdat ett av Magdalena Anderssons inlägg som ”larvigt”. 

KD-ledaren Ebba Busch anklagade Nooshi Dadgostar (V) för ”hyckleri” varpå Dadgostar menade att Busch svarade för ”en teaterföreställning”. Och Anna-Karin Hatt (C) pekade ut Dadgostar som iscensättare av ”något slags ungdomsgård”.

Frida Park: Rättfärdig sak eller ej – ta ansvar för dina svansar

Det är empiriskt tveksamt om denna kväll stack ut som särskilt hänsynslös, om partiledardebatterna verkligen blivit så mycket hårdare än under den verbale gladiatorn Olof Palmes 1970-tal. Det kanske är så här det måste låta. 

Men bara dagar senare gick en stark skälvning genom det svenska politiska landskapet när just Anna-Karin Hatt aviserade sin avgång. ”Det hat och de hot som framförs till politiker av olika kulörer är skrämmande”, sa hon som motivering. ”Det kryper under skinnet.”

En del började omedelbart spekulera i om hennes vittnesbörd skulle kunna leda till ett nytt tonfall i samhällsdebatten, en era av större respekt och mer diskussion, mindre förakt och hat. Tyvärr tror jag inte det. Orsaken är att alla lägger problemet någon annanstans, långt borta från dem själva. Ingen ser bjälken i egna ögat.

Efter Hatts presskonferens har jag läst flera texter från vänsterdebattörer med innebörden: ”Sluta prata om en polariserad debatt – det är bara en sida i politiken som kör med trollfabriker och organiserat hat. Vi vet alla var problemet finns.” 

Och gissa hur det låter på den andra sidan? Vi kan låta M-politikern Richard Herrey illustrera med ett inlägg från X: ”Att (KD-politikerna Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe) är de politiker som får mest hat riktat mot sig på sociala medier borde inte förvåna någon. Vilken politisk sida hatet kommer ifrån är det väl heller ingen tvekan om.” 

Direkt parodiskt blir det när DN på tisdagen publicerar två insändare sida vid sida. Rubriker: ”Hatet har skapats av en fascistoid högerrörelse” respektive ”Det är vänsterfalangen som ger sig på politiker”.

Men hur ligger det till i praktiken? Två svenska undersökningar av näthat och -hot har gjorts de senaste åren. I ”Politikernas trygghetsundersökning” från Brå framkommer att Miljöpartiet är klart mest utsatt för hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld. Därefter, med ett långt glapp, kommer Sverigedemokraterna – som i tidigare mätningar varit allra värst utsatta. 

”Hot och hat mot politiker”, en studie från 2024 från Högskolan i Halmstad, visar att politiker från MP och SD är de som drabbas klart värst.

Det tycks med andra ord som att empirin bakom ”det är andra sidans fel!” är svag. Men tyvärr tycks vi gå genom livet och tycka att jag själv utsätts för hat i diskussionen om Svenska kyrkans gudssyn medan mina motståndare i frågan bara får det beska mothugg de förtjänar, dessa oförbätterliga puckon!

Felicia Ferreira: Farbröderna söker inte debatt – de vill dominera

Två texter den senaste tiden har trots allt fått mig att känna optimism i polariseringens tätnande höstmörker. Först skrev Edward Blom i Svenska Dagbladet under rubriken ”Den goda viljan behövs i debatten”. Några av hans formuleringar förtjänar att bli obligatorisk hemläxa för alla debattörer, oavsett om de diskuterar politik eller teologi: 

”När jag i lågstadiet var politiskt överintresserad och gick med i MUF var jag helt övertygad om att folk röstade på Socialdemokraterna för att de var onda … Men man slutar vara ett barn, och de flesta släpper då sina infantila uppfattningar. I de senare tonåren förstod jag att … de flesta människor (engagerar sig) politiskt för att de önskar göra gott.”

Den andra texten, av ärkebiskop Martin Modéus i Dagens industri, har rubriken ”Kan inte detta få vara ett förtida vallöfte?” Med avstamp hos författarna Lars Ahlin och Alf Henriksson resonerar han kring hur ord kan riva ner och krossa. Och han citerar Luthers Lilla katekes, om medmänniskan och vikten av att vi ”har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa”.

De sista orden är hopplöst omoderna men oerhört viktiga. I dagens debattklimat är det viktigare att slå ner på ett dåligt valt ord från vår motståndare än att försöka förstå och bemöta kärnan i hennes resonemang. 

Genom att vädja om en debatt med medmänskliga och välvilliga förtecken agerar Blom och Modéus som goda kristna förebilder. Tänk om vi alla försökte detsamma? Är det inte vi kristna, om några, som har ansvar för att försöka gå i täten för en sundare debatt, såväl om frågor om politik, tro, Gazakriget – eller bara bostadsrättsföreningens städschema? 

Man känner inte behov av att polarisera sig gentemot den som man respekterar och vill väl.

Jag har gjort ett ödmjukt försök att skriva ihop tio budord för hur vi kristna kan försöka vara ett salt som påverkar diskussionstonen till det bättre. Säkert finns många bättre exempel – skicka hit dem bara! Det kommer att finnas all anledning att återkomma till ämnet.

1. Älska din motståndare. Om det är för krävande: utgå åtminstone från att hen vill väl.
2. Avstå från hån. Om någon utsätts för det – håll dig borta från kören, säg gärna i stället något till försvar.
3. Vårda kompromissen. Vi kommer inte att bli överens om allt. Men i stället för att försöka köra över och tvinga varandra till kapitulation finns nästan alltid en tredje väg.
4. Påstå inte tvärsäkert att Jesus hade tyckt exakt som du. Det är ett paradexempel på högmod. 
5. Var särskilt varsam mot unga motdebattörer. Deras engagemang är en av demokratins stora gåvor.
6. Lyssna. Jesus lyssnade. Fråga. Jesus ställde frågor.
7. Säg ifrån när någon på den egna sidan beter sig illa. Det biter mycket bättre än om du påpekar samma beteende hos motståndaren.
8. Avstå från alla former av bitterhet, kärlekens verkliga motsats. 
9. Lyft fram och bemöt din motståndares bästa argument, inte de sämsta. 
10. Om du kommer på en särskilt bitande formulering: Sitt på händerna en stund och fundera. Är detta verkligen vad Den helige Ande vill höra från dig?

Erik Helmerson: Vem ska vilja bli framtidens politiker?