Ledare
Driver ni med Allah, imamer och moskéer i nästa Mello?
Erik Helmerson: Just kristnas religiösa känslor är ingenting att ta hänsyn till
Rabbin nästa gång? Hampus Nessvold ”helar” en gospelkörmedlem på Mello i Göteborg.
Björn Larsson Rosvall/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Hörde ni värsta skandalen? SVT körde ett stort sångnummer med poängen att vi inte behöver några imamer eller synagogor – det behövs bara Mello. ”Jag tror på Mello – jajamen!” sjöng programledaren Hampus Nessvold. ”Det är min moské – jajamen!”
Haha, nä. Så var det ju förstås inte. Det var kyrkor, katedraler och konklaver som inte behövdes i Melodifestivalens öppningsakt i lördags. Det var helgonbilder, gospel, frälsning och helande som man drev med, en massa kristna parafernalier, exakt som vanligt.
Jag blev inte kränkt av Mello. Generellt tycker jag att det är en hederssak som kristen att inte springa runt och bära offerkofta. Vi får förstås inse att yttrandefrihet gäller – dessutom kan vi alltid söka tröst och vishet hos Paulus och fröjdas när de hånar oss: ”Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark”.
Det som stör mig en aning är att det alltid är samma religiösa grupp som ska stå ut med att public service skrattar åt dem. I öppningsnumret kom visserligen buddhismen snabbt och pliktskyldigt in på slutet, men något mindre risktagande är svårt att tänka sig. Få buddhistiska munkar lär tända eld på sig själva utanför SVT-huset, som i 1963 års kända protest mot förföljelser i Vietnam.
Det som stör mig en aning är att det alltid är samma religiösa grupp som ska stå ut.
Jag kan förstås invändningen: ”kristna är ingen förtryckt minoritet i Sverige!” Det är kanske föga tröst för de kristna skolbarn som än en gång inser att deras tro, just deras, är legitim måltavla för satir till och med i SVT:s dyraste barnprogram.
Jag vet inte. Kanske kommer Gina Dirawi, programledare två, nästa vecka sjunga en rolig ”orientalisk” dänga om hur vi inte behöver tro på någon Allah när Mello finns?
Tills vidare får vi leva med den konstanta känslan för en kristen som växer upp i Sverige: Just oss kan man köra över, just våra religiösa känslor är ingenting att ta hänsyn till. Kanske är det en sorts botgöring för kyrkans tidigare synder.
