Kristna skolor stoppas – men skattepengar till rasfördomar går bra

Anta att man av någon anledning får för sig att undersöka om den svenska vården diskriminerar män. Och att man då vänder sig till en gedigen högerprofil som, säg, Alexander Bard.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Anta att Bard sedan samlar ihop några gossar ur den så kallade ”manosfären”, en antifeministisk internetbrigad som tycker synd om och glorifierar män, och låter dem berätta om sina egna erfarenheter från vården. Och, slutligen, att berättelserna i sin tur tolkas av Bard som kommer fram till att jodå, precis allt de säger pekar på att män är diskriminerade.

Ingen vettig människa hade tagit en sådan studie på allvar. Men låt den i stället handla om svarta kvinnor och förlossningsvård så belönas den med 3,5 miljoner i skattepengar.

Vi tar det från början. Det var sajten Kvartal som i mitten av december avslöjade hur två forskare, Victoria Kawesa och Anne Kubai, satts att undersöka eventuell rasism i den svenska mödra- och förlossningsvården.

Kvartal beskriver hur RFSU Stockholm startat projektet Jämlik förlossning med målet att ”identifiera och synliggöra rasism inom förlossningsvården”. Det är ett bra syfte, all rasism ska identifieras och rensas bort. Men metoden är rena skämtet. 

En av forskarna, Kawesa, är före detta partiledare för Feministiskt initiativ, profilerad aktivist och har tidigare i sin forskargärning dömts för upphovsrättsbrott. 

I den intervjustudie som väger tungt i projektet har de intervjuat 20 personer i sina ”egna kontaktnät och nätverk förankrade i den afrosvenska gemenskapen” – vilket uppenbart innebär att urvalet är selektivt och består av människor som tycker som de.

Den teoretiska bakgrunden till studien består i sin tur av vaga och starkt ifrågasatta – men mycket ideologiskt laddade – begrepp som var på modet under wokeperiodens glansdagar, den senare delen av 2010-talet. Kawesa och Kubai talar med största entusiasm om ”mikroaggressioner”, ”vithetsnormer” och ”vit skörhet”. Och när de filtrerar de intervjuades svar genom dessa begrepp kommer de mycket riktigt fram till att, jodå, förlossningsvården är synnerligen rasistisk.

Men: De exempel som ges är ofta helt vanliga berättelser om olika problem och konflikter som kan uppstå vid något så komplicerat och känsligt som en förlossning. Och som ofta lika gärna hade kunnat komma från vita patienter.

Erik Helmerson: ”Woke-tokan” föll offer för de ideal hon hyllar

Några exempel. ”Alice” berättar hur en svart barnmorska hade synpunkter på kollegornas agerande. Barnmorskan fick svaret: ”Du är ny här, du vet inte hur det funkar här. Det är så här vi jobbar. Det är så här rutinen ser ut.”

Kawesas och Kubais tolkning: ”Den svarta barnmorskan ansågs vara utanför sin behörighet att opponera sig … vilket pekar på en djup rasifierad bias.”

”Zuri” berättar: ”Jag upplevde att min barnmorska på mödravården var för mycket av en åskådare i mitt liv. Det fanns inget djup. Det var mer som att hon bara passivt lyssnade på ännu mer av mitt eländiga liv.”

Kawesas och Kubais tolkning: ”Beskrivningen … pekar på ett större problem där vårdgivare misslyckas med att etablera en djupare, meningsfull kontakt med patienter som rasifieras enligt vithetsnormen.”

Och en riktig pärla: ”Nzingas” berättelse: ”Varför bjuds inte en svart läkare eller barnmorska in? Varför händer det inte? Och när de väl lyckas hitta någon, då är det en svart person som är svensk och som inte ser problemen, utan snarare försvarar systemet.”

Till och med när läkaren är svart blir det rasism, konstaterar Kawesa och Kubai, för han är för svensk och har gjort sig skyldig till att ”adoptera vithetsnormativa attityder”.

Det är en sak om sådan här ”forskning” stannar bland unga ilskna studenter på universitetens grundkurser och vittrar bort i något digitalt arkiv. I stället ska resultaten av projektet Jämlik förlossning nu ut i världen och ”öka kunskapen” om rasism i den svenska vården – trots att projektet är komplett undermåligt.

Men kanske kan forskarna själva förklara sig och reda ut begreppen? Kvartal ringer upp Anne Kubai för att fråga om hennes hantering av skattepengar.

Först svarar hon att hon inte litar på journalister. Sedan utbrister hon, på engelska: ”Varför frågar du detta? Jag svarar inte inför dig. Du är journalist! Jag känner mig mycket upprörd. Du är inte min chef! Du är bara journalist!”

Alltså: En undermålig studie får miljoner av en statlig myndighet. Ingen säger ”stopp, detta är aktivism, inte forskning!” Den ansvariga för studien tycker sig inte behöva förklara sig för skattebetalarnas ombud, alltså medierna.

Sådana här trivialiteter hindrar inte en institution som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor MUCF, som alltså skänkt bort 3,5 skattemiljoner till studien. Tidigare har just MUCF utmärkt sig bland annat genom generösa gåvor till Sveriges förenade muslimer, som flera gånger ertappats med kopplingar till islamistisk extremism.

När MUCF var som mest i blåsväder efter skandalen med skattepengar till extremism, i slutet av 10-talet, hette ansvarig minister Alice Bah Kuhnke (MP) och Moderaterna var mycket upprörda. Jag trodde att halva poängen med Tidöregeringen var att den snabbt och bestämt skulle vrida av skattekranen till den här typen av verksamhet? Det vore lämpligt om till exempel några kristdemokratiska politiker tog bladet från munnen och berättade hur sådan här bidragsförstörelse ska stoppas, helst i går.

Frida Park: Folkkyrkan som blev wokekyrkan?

Kristen rasism är en självmotsägelse. Alla människor är skapade till Guds avbild, ingenstans i Bibeln står att vissa avbilder är mer värda än andra, och förtjänar mer, tack vare sin färgton.

Som kristen är det därför naturligt att känna instinktiv sympati för alla antirasistiska initiativ. Tyvärr är det inte så enkelt. Den antirasism som predikades under woketiden, och som fortfarande bedrivs av en viss sorts antikoloniala aktivister, gör mer skada än nytta. Den inte bara förkastar utan hånar Martin Luther Kings ideal, det färgblinda samhället, den dömer inte människan som individ utan som del av en grupp som antingen är offer eller gärningsmän.

Den är lika fördomsfull mot vita som en genomsnittlig högerextremist mot svarta – därav uttryck som ”vit skörhet”, ”vita tårar”, ”kränkta vita män” – och lika stolt över sina fördomar, lika övertygade om att de är sanning. 

Gång på gång får vi belägg för statens nervositet inför kristna skolor och förskolor. Där är det oerhört noga att sprida ”sunda” värderingar och inte riskera att ”indoktrinera” barn och unga. 

Samtidigt fortsätter skattepengar att flöda till ideologidriven forskning som präglas av starka fördomar mot vita.

Och så säger de att woke är dött.

Frida Park: En bön om mod att agera – innan det är för sent