Hur kan vi fira enhet – men leva i splittring?

Uppdaterade och undertecknade ekumeniska dokument. Högtids- och lovsångsgudstjänster. Samlingar och seminarier. Besök av patriarker och dignitärer. Påvehälsningar och ljuständningar. Men den avgörande frågan återstår: märktes ekumenikåret 2025 där det betyder mest – i hjärtat hos vanliga kristna? Eller har ekumeniken ännu en gång stannat hos dem som redan är överens?

Frida Park Frida Park

Ledarskribent på Dagen

På ledarplats har vi flertalet gånger återkommit till vikten av ekumenik. För ett år sedan vädjade jag till kristenheten att låta 2025 bli ett år av omvändelse från kärlekslöshet, Jag skrev då: ”Ekumenik är i sin essens ett uttryck för trosbekännelsens heliga allmänneliga kyrka; en strävan efter enhet syskon emellan; en tro på kyrkan som sträcker sig bortom gränser /…/ I dag går splittringen inte främst mellan kyrkor utan rakt igenom dem, genom familjer, genom samhället. Kärlekslösheten människor emellan skapar sår som är svårläkta.” Det är något många kristna har smärtsam erfarenhet av.

I det existentiella tomrummet måste kyrkorna kliva fram

Ekumenik går inte att särskilja från kärlek. Utan kärlek reduceras den till dokument och artighet. Om vi inte förmår uppbringa tillräckligt intresse för att ha gemenskap och utbyte med trossyskon med annat namn på kyrkdörren, hur ska vi någonsin kunna leva upp till Jesu uppmaning om att älska varandra? Om att vara ett? Kanske har vi varit mer rädda för konflikt än för kärlekslöshet.

Men om vi inte är drivna av kärlek, vad är vi då drivna av? Detta togs upp på ett mycket givande föredrag som Ulrik Josefsson, rektor på Akademi för ledarskap, Pintu Hossain, före detta muslim och pastor från Bangladesh, samt Rakel Östeöe Allegre, fil.dr. i historia, höll för några år sedan på Pingst pastor. Ämnet, inte oväntat med tanke på att det ändå ägde rum i pingströrelsen, var den helige Ande.

En bön om mod att agera – innan det är för sent

Talarna bjöd på en treenig exposé om Gud som den förste missionären och den som skapat liv genom sin Ande. Föreläsningen ägde därtill rum på marken där grundaren Lewi Pethrus hade sin gård: Bredden i Upplands Väsby. Entreprenör, predikant, pastor, författare, tidningsman och smultron- och äppelodlare – nog var han ändå en handlingens man, Lewi Pethrus. Och många kristna med honom.

Oavsett vissa nutida ifrågasättanden av Pethrus ideologi, skulle många med fog hävda att hans enorma handlingskraft var sprungen ur kärlek. Men Frida, invänder vän av ordning, är det inte mer korrekt att säga att han var driven av Anden, så pingstpastor han nu var, Pethrus?

Det är just detta: Andens frukt är kärlek (Gal 5). Det är kanske därför kärlekens lov i 1 Kor 13 är insprängt mellan två viktiga kapitel om den helige Ande. Om vi talade i tungor och inte hade kärlek, då vore vi endast en ljungande malm, en klingande cymbal.

Årskrönika: Konflikterna som präglade kyrkan 2025

Frukten av att känna den tredje personen i gudomen är kärlek. Vi brukar kanske tänka att den helige Ande handlar om karismatik, tungotal och eldsflammor (det gör det också) men än mer om att få sitt hjärta förvandlat av Kärleken själv, sa Östeöe Allegre och hänvisade till norskamerikanske predikanten TB Barrat.

Den kärleken driver oss att hjälpa våra medmänniskor, nå de mest utsatta, gå till jordens ändar för att berätta de goda nyheterna och i hemkommunen öppna härbärgen för hemlösa. Inte i vår egen kraft, i Guds.

När saker känns tunga, omständigheter svåra, samtiden upp och ned och luften svår att andas är detta något att hämta styrka i. Det är inte för vår egen skull vi ber och arbetar för en bättre värld. Det är inte vår kraft, inspiration eller kunskap det kommer an på. Vi har en Hjälpare. Och driven av Guds kärlek kan vilken situation som helst förändras. Mörker bli ljus. Fångenskap bli frihet. Död bli liv. Splittring bli gemenskap.

I 1 Pet 4:8 skriver aposteln: ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.” Kärleken kan överbrygga alla de diken vi människor grävt mellan varandra, i alla möjliga viktiga och oviktiga frågor. Den driver oss att glänta på dörren till grannen, se bortom våra tillkortakommanden och olikheter för att i stället upptäcka det som förenar: tron på Jesus.

Det är inte svårt att ana varför brist på kärlek bedrövar den helige Ande. Tänk om detta fick bli 2026 års bön – inte bara i ekumeniska råd och högtidsgudstjänster, utan i församlingsvardagen och den enskilda andakten: Kom helige Ande, kom.

Utan kärlek riskerar vi att fira enhet vi inte lever i – med Andens kärlek kan kyrkan åter bli ett trovärdigt tecken på hopp i en splittrad värld.

Trots kritiken: ekumenik är inte valbart