Det måste vara möjligt att byta åsikt teologiskt

Livet är emellanåt en balansakt mellan att stå fast i det vi tror är rätt och riktigt, samtidigt som vi behöver bevara en öppenhet inför att omvärdera våra uppfattningar. ”Dåren tycker sig handla rätt; klok den som lyssnar på råd.” (Ords 12:15). 

Under livet har jag omprövat min hållning i åtminstone två större teologiska frågor. Förändringen skedde inte över en natt, flera faktorer samverkade innan jag bytte inställning. Processen bakom hur vi människor förändrar våra övertygelser är spännande. Goda argument spelar förstås en viktig roll, men hur vi formar våra uppfattningar är en komplex väv. 

Ett av de främsta skälen till att människor omprövar sina uppfattningar är nya personliga erfarenheter som krockar med tidigare föreställningar. Sådana erfarenheter kan beröra alla delar av livet. Det kan till exempel handla om en person som varit skeptisk till invandring, men som ändrar inställning efter att ha knutit nära band till människor med invandrarbakgrund. 

Nästa viktiga orsak är trovärdiga argument. En vunnen argumentation är inte något säkert kort till att någon ska byta åsikt. Tvärtom kan ett taktlöst argumenterande skapa större distans. Om argumenten däremot presenteras av en trovärdig avsändare på ett tryggt sätt till någon som är genuint nyfiken, ökar möjligheten till förändring. Eftersom Bibelns texter är grundläggande för kyrkans tro, lära och liv, är det av yttersta vikt att vi i kyrkan kan samtala och emellanåt debattera med varandra om hur Bibeln ska förstås. 

En tredje anledning till att människor byter ståndpunkt är social påverkan.  Vi flyttar, byter församling eller får nya vänner. Vi påverkas av dem vi värdesätter och genom att läsa böcker, lyssna på poddar eller samtala med människor med andra erfarenheter.

Ett fjärde skäl är det som kallas kognitiv dissonans. Det uppstår när det finns en konflikt mellan vad vi tycker och hur vi beter oss, en inre spänning som skapar obehag. För att återfå balans förändrar vi antingen våra handlingar eller våra åsikter. Ibland kan dissonansen finnas mellan huvud och hjärta. I tanken håller vi fast vid en ståndpunkt, medan hjärtat drar åt ett annat håll. Men om hjärtats värderingar får stöd av trovärdiga skäl, kan en ny harmoni växa fram.

Min första teologiska omvärdering ägde rum för snart 40 år sedan, i frågan kring kvinnliga präster.  Uppvuxen i den fromma småländska myllan var det naturligt att kopiera teologin från de präster jag mötte. Kvinnliga präster var där lika sällsynta som varma soldagar en svensk sommar. Ett av de första tillfällena då jag på allvar började ifrågasätta motståndet mot kvinnliga präster var när jag läste en predikosamling av Catherine Booth. Jag minns hur jag drabbades av kraften i hennes förkunnelse. Frågan väcktes: Varför skulle Gud vilja att kvinnan skulle ”tiga i församlingen”? 

Tids nog fick jag tips om teologisk litteratur som hjälpte mig att se på Bibelns texter ur ett annat perspektiv och det blev naturligt att byta ståndpunkt. Förändringsresan började dock inte i argumenten, utan i dissonansen. Hjärtat förstod tidigare än huvudet.

På ett liknande sätt var det med frågan om samkönade relationer, även om det tog betydligt längre tid för mig att ändra uppfattning. En bidragande orsak var sannolikt det hårda debattklimat som rådde. Det fanns sällan utrymme för nyanserade samtal. Förespråkarna betraktade motståndarna som mörkermän, motståndarna betraktade förespråkarna som villolärare. Efter att själv blivit stämplad som mörkerman dröjde det innan jag på allvar började ifrågasätta min egen ståndpunkt. 

Ett av mina första frågetecken gällde Guds logik. Varför skulle Gud skapa en längtan hos vissa att älska en person av samma kön och sedan förbjuda den kärleken? När jag studerade Bibeln kunde jag konstatera att det inte var någon frälsningsfråga. I den teologiska debatten såg jag att det fanns olika rimliga sätt att tolka Bibelns texter. Det var inte så svartvitt som jag först hade tänkt. Jag valde därför, likt Luther, att ”lyfta på hatten och gå förbi”, att erkänna att jag inte riktigt begrep. Sakta förflyttades min ståndpunkt. Möten med Jesuslysande trossyskon som levde i samkönade relationer gjorde intryck. 

Den slutliga insikten om att jag bytt ståndpunkt kom under en morgonmässa för ungefär tio år sedan, när jag predikade över Petrus besök hos Cornelius. Jag talade om hur Gud gett Petrus insikten att han inte skulle göra skillnad på människor. I samma ögonblick som jag uttalade orden förstod jag att inte heller jag kunde göra skillnad på människor. Jag berättade inte för någon vad som hände under den mässan. Men det var där och då jag insåg att jag nu resonerade annorlunda. Hos mig drog nu erfarenheten, argumenten och hjärtat åt samma håll.

Vad är då slutsatsen av allt ovanstående? Att alla ska resonera som jag? Inte alls! Snarare hoppas jag att vi tillsammans kan odla en kultur där det är möjligt att tänka, pröva och ibland ändra sig. Att kyrkan får vara en plats där frågor får ställas utan rädsla. Att kyrkan får vara spretig. Som en katedral med många sidokapell, där olika uttryck, erfarenheter och tolkningar får rymmas under ett och samma tak. En katedral med ett tydligt centrum i Jesus Kristus. Därifrån går vi ut, dit återvänder vi, och där finner vi enheten, även när våra åsikter skiljer sig åt.