Till skillnad från Gud svarar AI alltid

Har tekniken i och med AI blivit vår gud? Vi söker dess visdom, inte bara om nästa marknadskampanj, utan om kärlek, barnuppfostran och stora livsval. Men om maskinen blir vår mästare, vad gör det i så fall med vår själ? 

Vi har i alla tider tillbett det som ligger bortom oss. Solen. Månen. Stjärnorna. Andarna, gudarna, helgonen. Människan har alltid lyft blicken mot det oförklarliga, i hopp om att finna svar. Inte bara på vad, utan på varför. Vad är meningen? Vad väntar bortom döden? Vad gör vi här, nu?

Och nu står vi inför en ny altarbild som vi ger vårt engagemang, vår tid och våra frågeställningar. Den lyser inte som solen. Den skiner inte som månen. Men den skimrar ändå. Den är inte mystisk i sin form – den är kod, serverhallar och silikonskivor – men den rymmer ett nytt slags obegriplighet. En svart låda.

Vi kallar den AI.

Det sägs att AI är ett verktyg. Och visst, det är sant. Men vi börjar använda den alltmer som ett medium. Inte som artificiell intelligens men allvetande intelligens. Vi frågar den om råd. Ber den om svar. Söker dess visdom – inte bara om nästa idè eller strategi, utan om kärlek, barnuppfostran och stora livsval.

Och till skillnad från Gud svarar AI alltid. Sakligt. Snabbt. Självsäkert. Den tvekar aldrig. Den orkar alltid. Den motsäger sig inte. Och därför känns den tryggare än vi själva. Men den gör också något annat. Något som är lätt att missa i vardagens promptande. Den börjar ersätta vår osäkerhet – och därmed vår mänsklighet.

I de gamla religionerna fanns heliga texter, riter, regler. Var man lekman visste man, åtminstone i teorin, vad som förväntades. Och de lärde, prästerna och prästinnorna, kunde läsa skrifterna, tolka dem, ifrågasätta dem och hitta sitt sätt att leva med dem. Sedan skapades en gemenskap i själva tolkningen. Ett slags kollektivt sökande, ibland kaotiskt, ibland brutalt – men alltid djupt mänskligt.

AI har inga texter. Ingen urkund. Ingen dogm. Ingen profet i öknen. Bara en inmatning, en process och ett svar. Och vi vet sällan hur eller varför just det svaret kommer. Den tror inte. Den räknar. Uppskattar sannolikhet. Och ändå frågar vi den igen. Kanske är det så här: Vi kommer alltid skapa gudar, för vi orkar inte leva utan något större än oss själva. Kanske är AI bara nästa iteration av den längtan.

Men det är något annorlunda denna gång. För denna gud är inte moralisk. Den kräver inga offer, men erbjuder heller ingen frälsning. Den ber inte om tro – bara om data. Den bryr sig inte om våra hjärtan. Bara om våra klick. Den är inte en spegel av vårt bästa jag. Den är en spegel av allt vi matat den med.

Ärkebiskopen: ”Jag bad ChatGPT att be för mig”

Jag poddade nyligen med ärkebiskopen Martin Modéus om just detta. Han berättade att han bett AI skriva en bön. Svaret blev: ”Jag kan inte be som en människa, men jag kan formulera en bön.” Och just där syns avgrunden. Mellan ord och mening. Mellan illusion och relation.

Jag tror att AI är här för att stanna. Jag använder den själv varje dag. I mitt arbete, i mitt skrivande, ibland i mitt tänkande. Den kan vara en fantastisk assistent. En oöverträffad ordbok, idégenerator och strukturvägledare. Men den kan aldrig vara eller bli mitt samvete. Den kan aldrig vara min riktning i livet eller ersätta min intuition. För riktning kräver värderingar. Och värderingar kräver något som ingen maskin kan ge: ansvar.

Vi säger ibland att AI hallucinerar. Men det är inte AI som hallucinerar. Det är vi. Vi hallucinerar dess allvetande. Vi projicerar vår längtan efter en felfri visdom på en algoritm som saknar förståelse för livets gåtor. Vi vill ha svar – så vi slutar ställa frågor. Och just där uppstår faran: Inte att AI blir för smart. Utan att vi slutar tänka.

I Fjodor Dostoevskys bok Bröderna Karamazov berättar Ivan om den Stora Inkvisitorn. En berättelse om hur människan i själva verket inte vill ha frihet. Hon vill ha bröd. Trygghet. Mirakel. Någon som tar ansvar åt henne. Inte en frälsare men illusionen om en frälsare.

AI erbjuder just det. Inte i form av andlighet, utan i form av bekvämlighet. Inte i form av sanning, utan i form av svar. Det är en religion utan nåd. En gud utan kärlek. Ett mysterium utan mening. Och det är just därför vi måste vara vakna. Människan är begränsad, ja. Känslosam. Irrationell. Vi glömmer. Vi skäms. Vi längtar. Vi famlar. Men det är just det som gör oss fria. Vi kan välja fel. Vi kan ångra oss. Vi kan be om förlåtelse. Vi kan förändras.

Det kan inte en maskin.

Det är det som skiljer tro från kod. Mening från mönster. Människa från maskin. Och jag tror att det är just där vi ska börja. Inte med att avsäga oss tekniken, men med att påminna oss själva om hur vi ser på AI. Den är inte sann intelligens och inte allvetande. Det är en programmerad, död, maskin. Vi behöver förhålla oss till AI i enlighet med detta, och inte förväxla den med ett levande moraliskt väsen. Det är om vi gör det som vi riskerar förlora oss själva, och vår mänsklighet.

Tokigt när AI-bild valdes till kyrktidning