Muslimska elever drabbas när sekulär normativitet sammanfaller med islamofobi

Frågan om islamofobi och religionens plats i svensk skola tycks engagera människor med en rad olika perspektiv. Efter min artikel i Göteborgs-Posten, ”Göteborg måste börja ta islamofobin i skolan på allvar”, har jag fått en hel del reaktioner. I samma tidning fick jag till svar att jag ursäktar kvinnoförtryck och öppnar upp för religiöst influerad lagstiftning, något jag självklart aldrig har förespråkat. Det jag talade om var önskemål som framfördes av några av de muslimska elever jag intervjuade för min studie ”Muslimer, skolan och förorten”, som utan problem kan tillmötesgås inom befintlig svensk lagstiftning och läroplan.

Frågan togs sedan upp av SVT Göteborg. Där lades fokus på muslimers skolval och önskan att få en plats att be på. I högerradikala medier vreds mina argument på ett rätt ohederligt sätt för att passa deras agenda. Samtidigt har jag fått överväldigande respons i sociala medier från muslimer som upplever att denna fråga får alltför lite utrymme.

Det är beklagligt att diskussionen om muslimers plats i Sverige och Europa tyvärr är så tyngd av okunskap, medvetna missförstånd och ren rasism. I slutändan är det muslimska barn som drabbas när vuxnas politiska strider flyttar fram dem i skoldebattens centrum.

Därför blev jag ändå positivt överraskad när Dagens Frida Park adresserade min artikel i en ledare, där hon – trots vissa invändningar mot min artikel – lyfte diskussionen tillbaka till en mer anständig nivå. Parks invändningar är nämligen viktiga att diskutera. Hon reagerade främst på att jag skrev att ”muslimska barn vill bara ha de rättigheter som kristna och sekulära barn har i dag, varken mer eller mindre”.

Min avsikt var dock inte att förminska kristna barns upplevelser av exempelvis kränkningar och mobbning på grund av sin tro, vilket vi vet förekommer. Av utrymmesskäl var argumentet förenklat. Men det var framför allt en kommentar till att muslimer ofta anklagas för att kräva en gräddfil i det svenska samhället. Jag menar dock att det är en önskan om samma rättigheter, inte särlagstiftning.

I min studie för jag ett resonemang om skolans ”sekulära normativitet”, alltså när ett icke-religiöst förhållningssätt till livet ses som det normala, och elevers tro inte ses som värdefull – något som påverkar elever oavsett religion. I mina egna barns skola reagerade exempelvis både vi muslimska och klasskamraternas kristna föräldrar när tro framställdes som hinder för ett vetenskapligt tänkande. Med det sagt är situationen inte densamma för alla religiösa grupper.

Jag uppfattar inte Parks text som ett försök att tona ner rasism mot muslimer, men det finns skäl att utveckla resonemanget om muslimers specifika utsatthet – det som var huvudpoängen i mina artiklar.

I min studie framkom att muslimska elever upplevde en utsatthet där den sekulära normativiteten ofta sammanföll med en islamofobi, som en form av antimuslimsk rasism. Eleverna vittnade om att deras klädsel, fasta och bön ifrågasattes som religiösa, men specifikt muslimska, uttryck. Därtill tvingas skolor hantera en allt mer utbredd misstänksamhet mot muslimer i samhället när denna sipprar in i skolans sociala gemenskap. Misstänksamheten drabbar även elever som inte är aktivt troende, så väl som elever som felaktigt förknippas med islam (exempelvis kristna araber).

Frida Park: När kommer Mohamsson ta tag i troende elevers utsatthet?

Andra grupper upplever en liknande situation. Forskare, som bland annat Mirjam Katzin och Hansalbin Sältenberg, har visat att judar i vissa fall kan ”passera som vita”, men samtidigt möter en brist på förståelse för judisk tro och tradition samt deras erfarenheter av antisemitism.

Även om det finns fördomar mot troende kristna är skolan i stort anpassad efter en kristen livsstil. Ledigheter, högtidsfirande, matvanor, klädnormer och avslutningssånger som Den blomstertid nu kommer fungerar för majoriteten av kristna. Så är det inte för andra religiösa minoritetsgrupper (där vissa kristna minoriteter ingår) som ibland får kämpa för ledighet vid högtider och framstår som extrema när de inte vill delta i alla aktiviteter.

Detta handlar inte om en tävling i utsatthet. På ett individuellt plan bryr sig självklart inte en elev som utsätts för mobbning om en akademisk diskussion om samhälleliga strukturer. En lärare måste se till sammanhanget och reagera oavsett på vilka grunder en elev kränks. Däremot finns det ett värde att inom debatt och forskning undersöka skillnader och likheter för att enklare komma till rätta med problemen.

Jag instämmer därför helt i Parks uppmaning till utbildningsminister Simona Mohamsson att ta troende elevers situation på allvar. En religiös tondövhet där individuella uttryck för tro ses som störningsmoment skapar fler problem än det löser. Tondövheten måste ersättas med ett slags religiös musikalitet och en förståelse för hur olika trosuttryck och traditioner kan samexistera inom ramen för en sekulär skola med icke-konfessionell undervisning.

KD: Skrota orättvisa kravet på extra inspektioner för konfessionella friskolor