Jag väljer i denna insändare att inte gå in på teologiska aspekter, utan att här endast delge mina synpunkter. Tilläggas bör att min syn på mission är förankrad i Bibeln.Det man gör för Gud ska ske privat. Tiden då en präst skulle vara närvarande för att å kyrkans vägnar godkänna en husandakt, är för länge sedan passé.Hur kan man fortfarande diskutera ”privata” missionsinitivativ? Jag hade förväntat mig en större andlig mognad inom pingströrelsen i Sverige.Har vi glömt att våra kyrkor och samfund är ett resultat av ”privata” initiativ under den helige Andes ledning?Talet om att allting ska vara ”församlingsförankrat” bottnar i en socialistisk ideologi: Kollektivet ska avgöra om det jag gör är rätt eller fel.Bibeln däremot uppmuntrar till privata initiativ. Jesus sa: ”Om någon vill gå i mina fotspår” (inte om kollektivet vill gå i hans fortspår).Uppdelningen i vad som är ”parakyrkligt” och vad som är ”församlingsförankrat”, bygger på ett missförstånd. Om jag vittnar om Jesus på min arbetsplats, så är det ”privat” mission. Vem kan kritisera mig för det?Till sist. Jag tror på församlingens betydelse för gemenskap och andlig uppbyggelse. Så ingen behöver bombardera mig med bibelord för att övertyga mig om den saken.
