Det är i dagarna 250 år sedan vårt land fick sin tryckfrihetsförordning. Då fastslogs i lag att medborgarna fick rätt att uttrycka sin mening – också kritik – gentemot andra. Sverige har ställt sig bakom det Europadomstolen formulerar som en rättighet att fälla yttranden som "kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen". Högstämda paroller höjs ofta om vår yttrandefrihet. Men hur är det i praktiken?
Det brukar sägas att kyrkan är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Det vill säga att man får tänka och säga vad man vill.
Nu är det inte så. Det finns en underström av föreställningar, som absolut inte får ifrågasättas. Då drar alla larmklockor igång. Det handlar om jämställdhetsdogmen, som förefaller stå över allt annat. Saker som Jesu anspråk på att vara vägen och skapelseordningen med könens komplementaritet väger i en sådan jämförelse lätt.
Att använda det fria ordet för att peka på sådana klassiska kristna läror möter motstånd. Antingen får man sota för denna uppstudsighet i "karriären" eller – vilket torde vara det vanligaste – så lär man sig att tiga. Yttrandefriheten har kompletterats med självcensur.
Bruno Edgarsson (C) var tidigare ordförande för stiftsfullmäktige i Växjö stift. Men så blev han intervjuad av Smålänningen (19 maj 2016) med anledning av Pride-festivaler i stiftet. Svenska kyrkan i Växjö var med och arrangerade evenemanget på Växjö Pride. "Jag är definitivt motståndare till Pride, jag tycker det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq. … Men jag dömer ingen som är homosexuell eller som går med i Pride", yttrade Edgarsson. Det dröjde inte länge förrän han förmåddes avgå. Situationen blev ohållbar, enligt gruppledaren för partiet.
Det här är bara ett av många exempel på händelser, som relateras till yttrandefrihetens tillämpning i kyrkan i dag. Men, invänder någon, vi har ju vår värdegrund! Problemet är bara att i det lösenordet kan rymmas vad som för dagen hyllas av makten. Hävdandet av dagens värdegrund står uppenbarligen över yttrandefriheten.
Hur har det blivit så här? Självfallet är detta ett resultat av en lång utveckling. För att få hjälp att se klarare kan vi vända oss till Tage Lindbom, tidigare chef vid Arbetarrörelsens arkiv men senare kritiskt verksam tänkare och författare.
I sin bok ”Sancho Panzas väderkvarnar” (ny utgåva 1979) beskriver han det han kallar ”människoriket”. Liberalismens frihetsideal måste ge vika för jämlikhetskravet, vilket slutar i konformism. Lindbom ser bara en utväg: att återvända till sanningens källa, från människoriket till Gudsrikets andlighet.
Men de stora världsreligionerna är stadda i upplösning, hävdar han. Det sakrala i religionen tas bort, i stället träder underhållning och tröstemedel fram. Tage Lindbom skriver: "i det ögonblick människan lösgör sig från den omedelbara förbindelsen med den gudomliga verkligheten, inleds det mänskliga förfallet".
Jag tror att vi behöver lyssna på profeter, som inte bara säger ”allt är väl!”. Många känner i dag en olust trots allt tal om att kyrkan gör skillnad. Intuitivt upplevs det som att fokus gradvis flyttats från ett frigörande budskap om Jesus Kristus till vad vi människor ska åstadkomma.
Men hur ska man våga artikulera denna känsla? Den kanske leder till att någon blir kränkt? Man kanske blir beskylld för att ifrågasätta ”alla människors lika värde”? I H C Andersens mästerliga saga ”Kejsarens nya kläder” är det till slut bara ett litet barn som vågar ropa ut att kejsaren är naken: ”Men han har ju ingenting på sig!”
Svenska kyrkan brottas i dag med stora utträdestal av tillhöriga. Massmedia har rapporterat om bland annat en vidlyftig rese- och representationskultur. Av detta och andra skäl söker kyrkoledningen återfå förtroende.
Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare på kyrkokansliet i Uppsala, säger: ”I Svenska kyrkan tänker vi mycket på detta, hur man jobbar för att möta människor och stärka relationerna” (Dagen 18 november).
Ett första steg för kyrkans ledning är att i verklig mening tillämpa yttrandefriheten för var och en – förtroendevald, anställd och kyrkomedlem.
Gunnar Hyltén-Cavallius, teol. lic. präst, antikvariatsbokhandlare
