Diakoner behöver kunna hjälpa med tekniken

Häromdagen fick jag göra en fabriksåterställning på min telefon, och allt stod helt plötsligt på ruta ett. BankID, Swish och en hel drös med appar – precis allt var nollställt. Helt plötsligt insåg jag hur handlingsförlamad jag blev när absolut inget fungerade.

Vad gjorde jag nu? Var fanns min gamla bankdosa så att jag kunde skaffa nytt BankID? Det hann flöda många tankar genom mitt huvud. Utan BankID kunde jag inte få Swish eller många andra viktiga appar att funka. Mitt i problemet infann sig, trots att jag är tekniskt kunnig, en inre uppgivenhet.

I mitt diakonala arbete gör jag en hel del hembesök, och som en del i arbetet hjälper jag ofta äldre och individer som har en funktionsnedsättning med tekniken. Det är ofta i lätt panik som de hör av sig för att telefonen strular eller tv:n har lagt av. Allt som oftast är det små problem att lösa.

Men många gånger leder dessa hembesök också till ett själavårdande samtal. För någonstans under ytan i människans natur ligger de existentiella frågorna och pyr. I regel finns något andligt som skaver och som under vårt möte bubblar upp till ytan.

I en tid när allt ska gå snabbt och vi blir allt mer digitaliserade, har det uppstått ett elektroniskt funktionshinder. I samhället talas det om att den nya tekniken ska göra livet enklare. I många hem finns det smarta telefoner, smarta tv-apparater och robotdammsugare.

Allt ska göras via dator och telefon. Det krävs många appar för att vi ska klara vardagen. Gamla hederliga bank- och postkontor är ett minne blott. I bästa fall har din bank ett mindre kontor i en större stad, med begränsade öppettider och låg personlig bemanning som följd.

Det är mitt i allt det här som samhället lätt glömmer bort två kategorier individer. Äldre individer och personer med funktionsnedsättningar som har svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen. För denna grupp har all ny teknik blivit ett stort hinder i vardagen. För många har en mindre existentiell kris uppstått: man upplever att man behöver bestiga ett berg och lära om helt från noll.

Jag besöker gärna olika kyrkor, men ibland störs jag av att det är så mycket teknik i kyrkorummet. Det är lampor som flashar, rökmaskiner och stora skärmar med bibeltexter. Och i våra smarta telefoner har vi bibelappar.

Fler digitala än tryckta biblar – för första gången

Missförstå mig inte, jag älskar teknik! Vid sidan om mitt diakonala arbete jobbar jag till vardags med ljudteknik, men ibland skulle jag önska att samhället blev lite mer analogt. Där någonstans i gränslandet borde vi som kyrka kunna vara den profetiska rösten som är inte bara är en bromskloss utan en tydlig motvikt till att använda för mycket teknik i våra verksamheter. Utmana din församling till att kyrkorummet blir en mobilfri zon!

I detta spänningsfält har vi som jobbar i kyrkor en stor och fantastisk möjlighet att i vardagen levandegöra evangeliet genom diakonin och tekniken.

Morgondagens diakoni handlar om att vi som kyrka behöver möta vardagens behov på ett nytt sätt. Det behövs fler diakoner i våra kyrkor som både kan och har tid att hjälpa till med tekniken. Tänk att lite hjälp med en telefon eller surfplatta kan leda till ett själavårdande existentiellt samtal, och möten som öppnar helt nya dörrar.

I min diakonala verktygslåda bär jag inte bara med mig mina andliga och existentiella verktyg, jag bär med mig min smarta telefon, datorn, surfplattan och några hederliga verktyg. Men trots alla smarta tekniska redskap föredrar jag att vara analog i mötet med den enskilda individen. Inga appar i världen slår att tillsammans läsa ur en fysisk bibel.