Även omyndiga brottslingar behöver ta ansvar för sina handlingar

Ingen av oss vill ha ett samhälle präglat av kriminalitet. Såväl Mattias Ingeson som Jennifer Jansson, Simon Gepertz och jag är helt överens om att det är de vuxna kriminella ledarna som är de mest skyldiga i sammanhanget. Det samhälleliga ansvar som Ingeson framhåller, att skydda människor från grovt våld, är vi också överens om. Han efterlyser snabba, rättssäkra och barnanpassade skyddsåtgärder. Faktum är att jag är starkt kritisk till att rättsväsendet fungerar så långsamt; framför allt unga människor behöver få klarhet så fort som möjligt. I nuläget tar det flera månader, ibland år, mellan polisingripande och rättegång. Men det är ett annat ämne.

Frågan är hur den önskade barnanpassningen är tänkt att fungera. Barnkonventionen betonar vikten av att barn som begår brott behandlas på ett sätt som främjar deras rehabilitering och återanpassning. Detta menar Ingeson med flera inte går att kombinera med någonting som ”fängelse”. Gepertz målar upp en bild av bunkrar i betong, som en motpol till de ”idylliska ungdomsfängelser” som jag antas se framför mig.

Saken är den att jag inte ser någonting idylliskt i rättsväsendet över huvud taget. Men jag ser heller inte bilden av underjordiska bunkrar i armerad betong. Däremot har det uttryckts att de planerade avdelningarna för yngre tonåringar ska vara genomtänkta för att tillvarata deras behov, samtidigt som de intagna befinner sig på en plats där de inte kan skada oskyldiga samhällsmedborgare.

Att det nuvarande Sis-systemet inte klarat vad som förväntats, är vi nog överens om. Samhället har prövat denna väg; den fungerade inte. Hur ska vi då ”göra om och göra rätt”, som Ingeson efterlyser? Som jag uppfattar saken, är det just vad regeringen vill försöka göra.

Gepertz framhåller att fängelsestraff för unga inte skyddar samhället. Tvärtom är det, enligt honom, tydligen något som gör samhället mer sårbart. Men eftersom vi ännu inte sett hur det fungerar i praktiken, när lokaler och verksamhet anpassats för ungdomars behov, menar jag att det är för tidigt att förkasta en av Sverige oprövad idé.

Jansson betonar att ”det är vuxna som organiserar, beordrar och tjänar på våldet”. Och att ”de vuxna som planerar och instruerar är farliga”. Även jag har framhållit att vi ska lägga ansvaret på de mest skyldiga, de vuxna kriminella som lurar tonåringarna. Det är inte någon som tänker sig ”att barnen ensamma får bära skulden”. Alla är ense om att de förvridna hjärnorna bakom dessa brott är vuxna.

Men även omyndiga brottslingar har ett ansvar för sina handlingar. Jansson konstaterar att en trettonåring i regel kan skilja mellan rätt och fel. Jag skulle vilja säga att det nog är ytterst sällan en trettonåring inte kan göra det. Även barn i lågstadieålder har rätt bra koll på vad som är rätt och fel. Inom judisk tradition blir en pojke Bar Mitzva – lagens son – vid tretton års ålder; då är han religiöst myndig. Flickor blir religiöst myndiga redan vid tolv, eftersom flickor mognar tidigare. Så att se trettonåringar som ansvariga för sina handlingar tycker jag inte är att vara helt fel ute.

Men, som jag skrev i min inledande artikel, är det en annan sak när ungdomarna har någon form av neuropsykiatrisk problematik. Och jag vidhåller: "Det är en typ av störning som samhället behöver prioritera mer på att upptäcka och stötta i tid.”

Häktespastorn: I cellen är det ingen som tackar nej till en bön

Vi pekar alla på vikten av förebyggande arbete. Det mest effektiva, och det enda som fungerar på lång sikt, är att förebygga miljöer där yngre tonåringar värvas för att begå vidriga brott. ”Samhället behöver fånga upp barn och ungdomar i riskzonen, innan de hinner bli livsfarliga.” Vi vill alla förhindra att dessa situationer uppstår, och hade vi känt till något effektivt sätt skulle vi redan ha gjort det. Men samtidigt som vi verkligen behöver finna en väg att hejda dessa galenskaper, befinner vi oss just nu i den svårhanterliga situationen att det redan finns mördare i yngre tonåren. Dessa måste förvaras där de inte kommer åt att åstadkomma ännu mer skada.

Gepertz framför att en sänkning av straffmyndighetsåldern får effekten att ännu yngre barn rekryteras. Om en äldre straffmyndighetsålder skyddar de yngre, skulle man kunna driva tesen att i stället höja straffmyndighetsåldern; då borde färre tonåringar bli inlurade i våld och annan kriminalitet. Jag kan inte riktigt se det som en lösning.

Och det handlar inte om ”att kräva vuxen beslutsförmåga från barn och sedan döma dem”. Det handlar om att tillerkänna tonåringar så pass mycket intelligens att de antas kunna förstå att mord är fel och att det därmed bestraffas. Det faktum att en mördande 13-åring också är ett brottsoffer gör honom (det är förmodligen en kille) inte oskyldig. Det gör bara den vuxne bakomliggande värvaren ännu mer skyldig.

Jag vet inte bättre än någon annan vad som kan fungera. Men vi har, som samhälle, inte lyckats så bra hittills. Därför vill jag inte avvisa något ännu oprövat försök att komma till rätta med problemet.

Pingstpastorn Mark hörde röster i huvudet – "Jag var en man var rädd för"