Kan det vara så att själavård ses som något lite skamligt?

På en pastorsdag för ett antal år sedan var vi några pastorer som satt och samtalade. Jag nämnde då något som jag själv fått upp ögonen för, nämligen behovet av mer själavård i församlingarna. En pastor som inte var så mycket äldre än jag sa då att ”tänk själavård, det behövdes inte förr”. Först trodde jag att han var ironisk, men snart förstod jag att han menade det han sa.

Kan det vara så att en del pastorer och församlingsledningar uppfattar själavård som något lite skamligt? Blir själavård ett bevis för att det under den fina ytan kan döljas inte fullt så vackra saker?

Jag kanske har fel, men ibland känns det som om vi i våra församlingar lägger all vår tilltro till förbönstunderna – en sorts quick fix som ska lösa allt. Förbönen är jätteviktig, men man borde också säga att ”vi har även själavårdare som du kan vända dig till”. Själavården ska vara en naturlig del av församlingen, ingen sidogrupp som kör något race vid sidan av.

De senaste tre dagarna har jag i spontana möten mött sju personer som mår jättedåligt. Av dem tillhör sex personer olika församlingar. Tyvärr tror jag inte att detta är någon lokal åkomma, utan att vi behöver uppgradera oss över hela landet i själavård, samtal och omsorg. Som jag ser det är själavård evangelisation bland våra egna.

Frida Park: Alldeles för många gånger har jag påtvingats oönskad förbön