Debatt | Utlevd tro

Kärleken trumfar både vår tro och vårt hopp

Jag tror att vi alla har behov av att förbättra vår empati för att på ett rätt sätt möta dagens medmänniskor, skriver Agne Lindh.

Jag och min fru följer med stort intresse serien ”The Chosen” (Den utvalde) som är världens mest översatta streamingserie, skriver Agne Lindh. Bilden: Seriens regissör Dallas Jenkins med Jonathan Roumie som spelar Jesus.
Publicerad

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Jag och min fru följer med stort intresse serien ”The Chosen” (Den utvalde) som är världens mest översatta streamingserie. Det är fantastiskt att se hur Jesus möter människor. Han tycks vara totalt närvarande i mötet och hans blick möter individen med inlevelse och glöd utan att titta bort. Hans empatiska förmåga, alltså hur man kan sätta sig in i en annans människas situation och behov, måste vara kopplat till hans gudomliga natur, han vet redan allt.

Min professor i barn- och ungdomspsykiatri under Läkarutbildningen, anser att man kan betrakta vår empatiska förmåga som normalfördelad, alltså en del av oss är extremt begåvade men andra har stora svårigheter. De flesta ligger lite mittemellan. Jag tror att vi alla har behov av att förbättra vår empati för att på ett rätt sätt möta dagens medmänniskor.

Fariséerna spelar en framträdande roll i ”The Chosen”. De är tydligt närvarande i varje program och deras huvuduppgift tycks vara att bevaka så att människorna följer de 613 lagar och riktlinjer som den judiska Toran påbjuder. De flesta tycks inte bry sig om hur folket har det eller hur de mår. Det finns förstås undantag, som Nikodemus.

Fariséerna förfasar sig över hur Jesus möter och till och med umgås med syndare. Jesus har ett annorlunda synsätt då han låter lärjungarna äta ax från åkern till och med på själva sabbaten. Jesus visar även sin tydligt barmhärtiga sida då han även gör under på sabbaten. Människornas behov tycks styra hans beteende.

Min längtan är att vara med i en församling där alla är lika välkomna och vi möter våra medmänniskor med Jesu ögon, alltså i ögonhöjd och med självklar respekt.

Guds och Jesus villkorslösa kärlek till mänskligheten/människorna tycks vara helt avgörande för hur vi är som kristna, och hur vi beter oss mot varandra. ”Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (1 Kor 13:13). Du läste rätt, störst är kärleken, som alltså ”trumfar” både vår tro och vårt hopp.

Efter minst 65 år på pingströrelsens kyrkbänkar tycker jag mig ha uppfattat att ett huvudbudskap är att vi ”ska ta hand om dessa våra minsta”, alltså de mest utsatta i samhället. Efter cirka 50 år som läkare har jag mött mängder av barn och familjer med svåra kroppsliga, sociala och psykiska problem. Lite hårdraget kan alla barn sägas tillhöra en utsatt grupp, eftersom de är beroende av vuxna. Några grupper som jag särskilt tänker på och har mött i olika sammanhang är barn med intellektuell funktionsnedsättning, barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp och barn som är födda med en annorlunda sexuell läggning. Hur ska vi bemöta dessa barn, och förstås även vuxna i liknande situation?

Min längtan är att vara med i en församling där alla är lika välkomna och vi möter våra medmänniskor med Jesu ögon, alltså i ögonhöjd och med självklar respekt. Låt oss, som på Jesustroende, sträva efter att Kristi kropp får vara ”en enda kropp” och ”en enda Ande”!