Att säga nej till sänkt straffbarhetsålder är inte att relativisera brott

I sin replik till Febe Lann lyfter Mattias Ingeson både utvecklingspsykologiska och politiska perspektiv. Jag delar hans slutsats: sänkt straffbarhetsålder är inte rätt väg. Andra insatser måste prioriteras.

Samhället har ett självklart ansvar att skydda människor från våld. Men vi måste samtidigt förstå vad en trettonåring är – och inte är – ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. En trettonåring kan i regel skilja mellan rätt och fel, men hjärnan är fortfarande under utveckling. Förmågan till impulskontroll, långsiktigt konsekvenstänkande, riskbedömning och emotionell reglering är inte fullt utvecklad. Det innebär att en 13-åring biologiskt har sämre förutsättningar än en vuxen att stå emot grupptryck, hantera starka känslor och överblicka följderna av sina handlingar.

Det är just dessa brister som cyniskt utnyttjas av organiserad kriminalitet. En trettonåring är inte ensam farlig. De grova brott som i dag begås av minderåriga planeras och styrs av äldre aktörer. Barnen används som verktyg – som förbrukningsvaror. Det är vuxna som organiserar, beordrar och tjänar på våldet.

Tidiga tonår präglas av en stark längtan efter tillhörighet. Att bli sedd, bekräftad och få en roll i ett sammanhang är djupt mänskligt, och särskilt starkt i denna ålder. Rekryteringen in i kriminalitet börjar sällan med grova våldsdåd, den börjar med små uppdrag, bekräftelse, känslan av betydelse. Gradvis byggs lojalitet och beroende upp. När våldet väl kommer är barnet redan intrasslat i en struktur av hot, skuld och grupptillhörighet. Det är sammanhanget som är farligt. De vuxna som planerar och instruerar är farliga.

Att möta detta med fängelse för 13-åringar riskerar att förstärka problemet snarare än att lösa det. Inlåsning i sig skapar varken mognad, självreglering eller nya livsmöjligheter. Om vi menar allvar med att minska våldet måste vi aktivt arbeta med orsakerna och säkerställa att barn och unga inte hamnar i kriminalitet från början. Det är här den avgörande frågan ligger. Vi måste också erbjuda något annat. Något som bryter rekryteringen, stärker skyddsfaktorerna och ger verkliga alternativ.

Skolan behöver stärka sin förmåga att upptäcka och stötta elever i riskzon. Kommuner behöver investera i långsiktiga trygghetsskapande strukturer. Civilsamhället – inte minst församlingar – behöver erbjuda meningsfulla sammanhang där barn och unga får bekräftelse, ansvar och tillhörighet utan destruktiva villkor.

Att säga nej till sänkt straffbarhetsålder är inte att relativisera brott. Det är att ta barns utveckling på allvar och rikta ansvaret dit det hör hemma. Som kristna innebär detta att vi engagerar oss, erbjuder alternativ och satsar stort på barn och unga i våra församlingar.