Viktigt att skydda vårt samhälle utan att svika barn

I sin debattartikel 30/1 skriver Febe Lann om vikten av att hålla flera tankar i huvudet på samma gång. Det är en klok utgångspunkt som inte minst gäller i den pågående debatten om regeringens förslag till sänkt straffbarhetsålder för vissa grova brott. Ur vårt perspektiv finns det ingen motsättning mellan att vilja ta brottsoffrets parti, skydda medborgare och samhälle och samtidigt säkerställa att Barnkonventionen följs och att barnets bästa värnas i omhändertagande, rättsliga processer och förebyggande arbete.

Samhället har ett självklart ansvar att skydda människor från grovt våld – också när våldsutövaren är ett barn. Därför måste barn som misstänks för mycket allvarliga våldsbrott omedelbart tas bort från den miljö där brotten sker. Detta ska göras genom snabba, rättssäkra och barnanpassade skyddsåtgärder. Syftet måste vara att stoppa det akuta våldet, skydda omgivningen och samtidigt ge barnet vård, rehabilitering, struktur och möjlighet till förändring.

Barnombudsmannen är tydlig med att barn som utgör en allvarlig risk kan behöva hållas åtskilda från sin miljö, men att detta ska ske inom vård- och skyddssystem, inte inom kriminalvården. Det som efterfrågas är låsbara, skyddade miljöer med hög vuxennärvaro, fungerande skola och kvalificerad behandling. Samtidigt ser vi att dagens SIS-system inte fullt ut klarar detta och behöver göras om från grunden. Sverige måste göra om och göra rätt. Men de nya lösningarna måste baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och alltid hålla barnets bästa i centrum.

Som Febe Lann konstaterar är det många professioner som har protesterat. Faktum är att vi sällan har sett ett så enat och kraftfullt nej från olika remissinstanser som i kommentarerna till den nu föreslagna lagstiftningen. Straffrättens logik bygger på skuld, ansvar och avskräckning. Den är utvecklad för vuxna, inte för barn vars hjärnor, impulskontroll och konsekvenstänkande fortfarande är under utveckling.

När staten sänker straffbarhetsåldern flyttas fokus från de vuxna som organiserar, hotar och tjänar på brott, till barnet som ofta agerar under tvång eller stark påverkan. Det är en ansvarsförskjutning som varken är rättvis eller effektiv.

FN:s barnrättskommitté har varit tydlig: länder med en redan hög straffbarhetsålder ska inte sänka den. Inte för att man förringar brottsoffers lidande, utan för att forskning och erfarenhet visar att tidig kriminalisering av barn ökar risken för stigmatisering och återfall – utan att minska den grova brottsligheten. Däremot ökar risken att ännu yngre barn utnyttjas. När barn används för att begå grovt våld är det ett tecken på att samhällets skyddsnät har brustit. Den situation vi befinner oss i kan inte hanteras genom att barnen ensamma får bära skulden.

I samband med den fantastiska “Det räcker-galan” höll Barnombudsmannen Juno Blom det tal som statsministern borde ha hållit, och bad barn- och unga om ursäkt för vuxenvärldens svek och misslyckande.

Frågan nu är hur vi som samhälle, organisationer och församlingar kliver in och tar detta vuxenansvar? Lösningen är inte förhastade straffrättsliga reformer som riskerar att göra mer skada än nytta. De barn vi möter i vår verksamhet efterfrågar något annat än hårdare straff: tidiga insatser, skydd från hot, stöd i skolan och tillgång till behandling. En 17-åring uttryckte det så här: ”Om de sänker åldern till tretton år skickar de bara tolvåringar i stället.” En 13-åring sa: ”Om han blivit hotad ska han inte sitta i fängelse, utan få hjälp.”

Utöver att skydda samhället och hantera det omedelbara våldet så efterfrågar vi ett starkare förbyggande arbete. Vi kan inte enbart fokusera på att bota symptomen – vi behöver aktivt arbeta med orsakerna och säkerställa att barn och unga inte hamnar i kriminalitet från början. I detta arbete behöver myndigheter samarbeta med hela civilsamhället. Här kan barnrättsorganisationer som Erikshjälpen, men också kyrkorna, spela en viktig roll. Vi behöver arbeta mer tillsammans!

Vad vi kan förstå har Febe Lann lång erfarenhet av arbete i församlingar och med barn och unga. Sannolikt är vi överens om det mesta, förutom när det gäller tilltron till fängelser som plats för både ansvarsutkrävande och rehabilitering av barn och unga. Det låter som en kraftfull respons för att validera brottsoffrens lidande, men det kommer varken hjälpa barnen eller skapa ett säkrare samhälle.

Att säga nej till sänkt straffbarhetsålder är inte att blunda för den allvarliga utvecklingen vi ser. Det är att värna både framtida brottsoffer och barn. Det är att ta barnens skydd och rättigheter på allvar – och att välja en väg som förenar rättvisa med ansvar, skydd med rehabilitering och trygghet med fokus på förändring.