Fel kalla föregångarna för "banalteologer"

När man från ledande håll inom Pingstsamfundet/Pingst FFS ställer den kristna trons kärlek mot den kristna trons lära, har jag svårt att följa med. Att mena att pingstvänner ska vara fyllda av Guds kärlek till sina medmänniskor är så klart rätt. Men Guds kärlek hänger inte i luften, utan har sin grund i Guds sanning.

Om dagens pingströrelse prutar på Bibelns texter för att nå ut med budskapet, kan det finnas anledning att fråga sig om resultatet i förlängningen stämmer med Guds heliga vilja. Det är här på sin plats att något återkoppla till hur föregångarna inom Pingst uttryckte sig om Bibelns betydelse rörande tro och liv.

I provnumret, mars 1944, av "Den kristne - Tidskrift för urkristen tro och förkunnelse", skriver Lewi Pethrus bland annat: "Evangelium är Guds budskap till människorna. Därför har vi ingen rätt att ändra detsamma. Det var detta budskap, Jesus och Hans apostlar förkunnade, och dess frukter bära ett tydligt vittnesbörd om dess kraft. Dess budbärare ha alltid varit oförstådda av världen, och deras isolering har till stor del varit hemligheten till deras styrka."

När "Ordet och tron" gavs ut 1968 skriver redaktionen i sin anmälan att "önskemålet om en tidskrift av föreliggande slag, med konsekvent bibeltrogen prägel, har upprepande gånger framförts."

Så vad händer med Pingströrelsens tro och liv i dag i jämförelse med ovanstående? Borde det inte än mer nu, då vi är ännu närmre Jesu tillkommelse och ändens tid, pågå en intensiv och djupgående offentlig forskning i Bibeln inom Pingst?

Det gör mig bekymrad att nutida så kallade pingstteologer kan benämna sina föregångare för "banalteologer". (Ulrik Josefsson i Världen idag 7 juli). Var "banalteologerna" de pastorer jag hörde som ung i min hemförsamling: exempelvis Harry Johansson, Holger Johansson, Sam Larsson med flera? Eller menas pastorerna George Gustavsson, Harald Gustavsson eller Wasti Feldt-Johansson? Dessa pingstpredikanters undervisning överträffar många av de unga pingstpastorernas förkunnelse i dag.

Om akademisk utbildning mer leder till ifrågasättande av Bibelns innehåll än tro på att Bibeln är Guds sanna profetiska ord, har vi i stället för att gå framåt gått vilse.

Det är oroande att en del medelålders pingstpredikanter känner sig rädda för hot om förlorad anställning och rentav uteslutning ur den "nysatta" pingstgemenskapen för att de har kritiska åsikter om den teologiska utvecklingen, till exempel i fråga om dop och församling. Hos dem finns en smygande känsla av att ett modernt konventikelplakat håller på att upprättas. Tiden får utvisa om deras oro om "tyst i klassen" var befogad.