Debatt
Hög tid kapa politikens band till kyrkan
I stället för att engagera oss partipolitiskt i Svenska kyrkan borde vi fråga oss: Är det här rätt väg för kyrkan, eller gagnar den bara partiernas egna intressen, skriver Gunnar Hyltén-Cavallius.
Trots att det gått mer än tjugo år sedan kyrkan skildes från staten, är politiska partiers grepp om Svenska kyrkan fortsatt stark. Motiveringen “den öppna demokratiska folkkyrkan” låter hedervärd men täcker ju inte allt det fundamentala för ett kristet samfund, skriver Gunnar Hyltén-Cavallius.
Foto: Lovisa Olsson, Henrik Montgomery
Ur min hylla tog jag för en tid sedan ner Järfällaboken, skriven av Lars Gustafsson j:r (1986). Eftersom jag som ung präst tjänstgjort i Järfälla ville jag se hur det kyrkliga livet skildrades. Men jag hittade först inget därom i innehållsförteckningen, tills jag erinrade mig förklaringen på gåtan. Insprängt mitt i avsnittet Kommunal verksamhet beskriver författaren Järfälla församling, eller med framställningens språkbruk “den kyrkokommunala verksamheten”. Berättelsen om kyrkan har i boken sin plats efter rättsväsendet men före föreningslivet, där barnorganisationerna tar avstamp hos Unga Örnar – den socialdemokratiskt associerade barn- och ungdomsorganisationen. Gustafsson var riksdagsman (S) och ledamot i en lång rad styrelser och organ.
