Genom ett till synes vällovligt syfte för Guds verks skull, påbörjas av ledarskapet en organisationsprocess för att komma tillrätta med vad man uppfattar som strukturella brister eller som missbruk på det andliga området.

När ledarskapet anser att det saknas något personellt för en aktivitet, eller att det andligt kokar över på ett visst område, ordnas för sakens skull och för allas bästa en lösning på problemet. Det stäms i bäcken. Inget ska falla mellan stolarna. Allt ska vara på rätt plats. Inga lösa trådar längre.

Vad som många gånger då händer med de uppfattade goda åtgärderna, är att det i stället följer en upphävd frihet inom församlingar och ett inbyggt kontrollsystem av medlemmar tar vid.

Först kan det verka som att allt har blivit smidigare och sundare, att verksamheten flyter på bättre och att en oordning rättats till. Men snart nog har den nya strukturen skapat tvingande former och stängt igen för individuel­la initiativ.

Banorna är lagda. Inga öde öar. Allt är väl hopsytt. Det som ledarskapet kallar skydd, övergår till hotfull uppsikt. Närmast efterlikt demokratins spelregler, är makten i någons eller i någras händer.

Samfundet är satt. Ledarskapet tar nödvändigt ansvar. Den helige Andens vind får gärna blåsa, men bara från trovärdigt håll.

Anden ges också utrymme att verka via nåde­gåvor, men endast utifrån vad som anses behövligt. Uppstyrning och anpassning är aktuella åtgärder.

Bibeln har plats om den vet sin plats. Ingen medlem är bortglömd, men ingen medlem är heller fri och obunden.

Efter alla mina år som pastor och äldste i flera pingstförsamlingar, är jag inte okunnig om dessa ting.

I dag då jag har mentorssamtal med unga förkunnare, glömmer jag inte bort att aktualisera vilka obibliska konsekvenser väl­lovliga syften kan leda till.

Sigvard Svärd