Debatt

Sidapengar kan bli risk för mission

Mission håller på att bli detsamma som bistånd. Bidragen från Sida är viktiga men det finns en risk att de styr verksamheten bort från en holistisk missionssyn där förkunnelsen om frälsning är ett viktigt inslag.

I en mycket välskriven
artikel iDagen den 12 januari pekade Maud Andersson och Birger Thureson på de effektiva Sidabidragen till biståndsarbete genom svenska trossamfunds systerkyrkor. Ett bistånd som främjar mänskliga rättigheter och demokratikutveckling och lyfter människor ur fattigdom och misär. Ett strålande arbete som ligger helt i linje med kyrkans uppgifter. Sida borde därför inte innebära en risk för missionen, utan snarare en möjlighet att fullgöra uppdraget. Precis vad artikelförfattarna säger. Hur har det då blivit?
Jo, i glädje över att ha kunnat göra så mycket gott med pengar för nödlidande människor har vi invaggats i en tro att detta sociala arbete är hela evangeliet. Eller åtminstone överlämnat hela evangelisationsbiten och församlingsbyggandet till nationella kyrkorna iSyd. De är duktiga, ja betydligt bättre än oss, när det gäller den delen av mission. Men de skulle kunna göra mycket mer om de finge mer hjälp från kyrkor i Nord med både ekonomiska och personella resurser.
Men till sådana insatser tycks det finnas betydligt mindre pengar idag i våra församlingar. Mycket har gått åt till egeninsatser för goda sociala Sidaprojekt. I denna bemärkelse skulle man kunna påstå att statliga biståndspengar har blivit en risk för mission.
Vi måste nog
erkänna att Sidapengar till viss mån också styr oss.
Jag har mött flera missionärskandidater som uttryckt sin besvikelse över att deras församlingar inte har kunnat backa upp dem ekonomiskt därför att de inte har kunnat få något Sidabidrag till just det område och det folk som dessa medlemmar upplevt Guds kallelse att gå till. Men om de kunde tänka sig byta land och ta sig an något projekt som de kan få biståndspengar till så skulle det gå bra.
Här är det viktigt att understryka att vi inte får anklaga Sida, PMU Interlife eller någon annan hjälporganisation för att dessa problem uppstått. Orsaken kan, enligt min mening, spåras till en ändrad missionssyn hos kyrkorna i Nord. ”Ett paradigmskifte i kyrkans liv - från att se sig själv som bärare av sanningen till andra, till att mer se sig som medvandrare”, för att citera Svenska kyrkans handläggare för missionsteologi vid kyrkokansliet iUppsala, Mats Hermansson (Kyrkans Tidning Nr 7 /2005). Även i frikyrkorna har mission blivit nästan det samma som bistånd.
Eftersom vi tappat
tron på att människor kan gå evigt förlorade utan Jesus Kristus så prioriterar vi uppdragen för vilka vi kan få Sidabidrag. Och det ligger ju något respektabelt i att ställa upp för människor i social nöd. Det blir svårare att hålla fast vid en holistisk missionssyn, där förkunnelsen om frälsning ingår, när allt större social nöd i världen serveras oss i vardagsrummet via tv.
När Jesus vid ett tillfälle gett mat till flera tusen människor talade han med dem om Livets bröd och att de skulle tro på honom (Joh 6). Han följde upp gärningar med ord. Här har kyrkan en unik ställning jämfört med all annan hjälpverksamhet. Eftersom denna världen inte består i evighet så lärde oss Jesus vad vi ska prioritera. Vi ska frukta honom som ”kan förgöra både själ och kropp i Gehenna” (Matt.10:28).
Om vi tappar denna centrala bit i missionsarbetet märker mottagarna knappast någon skillnad om det är en kristen mission eller om det är Bill Gates, Oprah Winfrey eller Röda Korset som står bakom. Vi får inte genom bidragen missa den holistiska missionssynen!
Fler artiklar för dig