Staten bör ta ett steg tillbaka

Hur lyder en samhällsvision som vi kristna kan ställa oss bakom? I väntan på vår Herres återkomst är vi ju satta att i alla sammanhang sprida Guds godhet. I detta ingår även ett engagemang inom politiken där vi bör ha ett svar på den inledande frågan.

Här vill vi ta ut en riktning som spontant kan kännas främmande för svensk kristenhet men som vi menar står i samklang med en kristen människo­syn och budet att älska vår nästa.

Vår utgångspunkt är att ett gott samhälle är ett samhälle med goda människor. Detta innebär, exempelvis, att vi i det goda samhället hjälper varandra och stödjer den svage och fattige. Solidaritet med fattiga och sjuka har varit centralt för kristet samhällsengagemang i alla tider.

Den springande punkten är hur denna ska uttryckas. Här kan det tyckas naturligt för politiskt engagerade av god vilja att se välfärdsstaten som ett modernt uttryck för den kristna solidariteten. Via skatter och bidrag sker en automatisk omfördelning av resurser som kommer fattiga till del.

Problemet är att välfärdsstaten har en tendens att inverka negativt på människors karaktär. Att ge för att man måste är nämligen ingen dygd. Och att betala skatten är verkligen ett måste eftersom skatte­smitare bestraffas hårt.

Den glade och generöse givaren är inte den som under hot om fängelsestraff delar med sig av sina pengar utan den som efter att ha sett sin nästas behov av fri vilja öppnar sin penningpung. Utan frihet dör dygden.

Välfärdsstaten tenderar vidare att skapa en distans mellan välbeställda och nödställda. Vi som har det bättre ställt betalar våra skatter och har sedan gjort det som krävs. Ser vi en alkoholiserad man i parken kan vi utan självförebråelse ignorera honom eftersom han nu är socialens ansvar.

Det är heller inte oproblematiskt att kontinuerligt ta emot hjälp från andra, särskilt när denna hjälp uppfattas som en rättighet och när de egentliga givarna är anonyma.

Med tiden följer ett förändrat sinnelag där människor blir allt mer krävande och där man börjar ta hjälpen för given. Och välfärdsstaten hjälper inte enbart de mest utsatta utan snart sett alla, genom barnbidrag, studiebidrag, föräldraersättning, hälsovård, skattesubventionerade sim- och idrottshallar, lönebidrag med mycket mera.

På så sätt blir vi alla en del av en bidragskultur där vi löper risk att sätta våra förmenta rättigheter före vårt personliga ansvar för oss själva och vår nästa.

Det är också så att den generella välfärdsstaten, bland annat på grund av sin storlek, får svårigheter att hushålla effektivt med samhällets resurser. Vårt skattesystem bär också med sig ett moraliskt dilemma, då det faktiskt innebär att staten lägger beslag på nära hälften av våra samlade inkomster och därigenom kraftigt beskär människors valmöjligheter.

I den alternativa vision som vi vill lyfta fram står medborgaren själv, familjen och de frivilliga sammanslutningarna i centrum, inte staten. Med en mindre stat, som mer fokuserar på sina kärnuppgifter, skulle vi få ett avsevärt starkare och mer livaktigt civilt samhälle.

Enorma resurser skulle kunna frigöras och företagsamheten skjuta i höjden. Ansvaret både för vår egen liksom för vår nästas välfärd skulle återföras dit där det främst hör hemma, nämligen hos var och en av oss. Starka familjer skulle åter bli samhällets primära välfärdsmotor.

Där staten breder ut sig drar sig det övriga samhället tillbaka. Tvång ersätter frihet. Och det är friheten med tillhörande ansvar som vitaliserar och stärker människor. Denna frihetsvision önskar vi att fler fick upp ögonen för.

Pelle Poluha, statsvetare Ljungby

Annette Westöö, SFI-lärare Göteborg