Bakgrund: Den 2 september debatterade kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar kulturkanon i Aktuellt. Det fick sverigedemokraten Jessica Stegrud att skriva på X att det var talande att ”en svenskfödd kurd och en perser” diskuterade en svensk kulturkanon.
Vad menade hon? En tolkning skulle kunna vara i Sverige har ”massinvandringen” gått så långt att man inte kunde hitta två pursvenska politiker ens för att diskutera svensk kultur. En inte helt långsökt tolkning – eftersom det är med ”massinvandring” SD förklarar så många samhällsfenomen.
Stegrud möttes av en vägg av kritik. Skulle Liljestrand och Redar på grund av sitt ursprung inte vara fullgoda svenskar? För Dousa gick alltså en propp. I en debattartikel i DN Kultur förklarar han: ”Det var som att bli utknuffad från något jag själv, och släktingar före mig, har ansträngt sig hårt för att få tillhöra.” Alltså svenskheten.
Han gjorde också ett framträdande i SVT:s ”Agenda” där han förklarade sin hållning och kritiserade SD:s ”bakåtblickande” syn på svenskhet. Bland andra Jimmie Åkesson talar gärna om hur hans förfäder byggt landet. Vi ska vara tacksamma mot tidigare generationer, men gör det honom mer svensk än biståndsministern, vars förfäder råkade bo på andra platser? Självklart inte.
Var det först nu han fattade att SD gör skillnad på ”pursvenskar” och andra?
”Det är respektlöst mot de tusentals med rötter i andra länder som bokstavligen riskerar sitt liv för Sverige”, sa Dousa. ”Poliser, värnpliktiga… Vi behöver en svenskhet som är öppen för fler.”
Och gissa vad som hände sedan? Benjamin Dousa blev i sin tur måltavla för en hån- och kritikstorm. Vad hade han trott? Har han haft huvudet djupt i sanden under hela SD:s framväxt? Var det först nu han fattade att Åkessons parti gör skillnad på ”pursvenskar” och dem med bakgrund i ”icke-skidåkande nationer” som Stegruds vapendragare flinande brukar uttrycka saken? Hade statsrådet missat att hans chef, statsministern, har jobbet tack vare samarbetet med just detta parti?
Men att håna Benjamin Dousa är inte fruktbart. De övriga Tidöpartierna får konstant kritik för att de inte markerar när SD-företrädare går över gränsen i diverse rasistskandaler. Nu gör Dousa just det. Om han får lika mycket stryk, vad talar då för att han, eller någon annan Tidöpartist, ska vilja göra det igen?
I denna historia är Dousa den förlorade sonen. Han har fått en insikt. Han går in på en annan kurs.
Resultatet av Benjamin Dousas och andras reaktioner var att Jessica Stegrud delvis backade. I Expressen beklagar hon sin ”otydliga och illa formulerade tweet” och understryker att även en svenskkurd har rätt att vara stolt över hela sitt ursprung. Det finns några formuleringar där som andas efterkonstruktion och som inte ursäktar hennes ordval om mörkhåriga svenskar. Men hon backade. Förmodligen insåg hennes partiledare att denna gång hade ordvalet om svenskar med annat ursprung gått för långt.
Dousas vrede och sorg hade effekt.
Backade: Jessica Stegrud (SD).Axel Narving/TT
Och kanske är det så det fungerar. Om vi kryper upp ur våra skyttegravar, lägger vapnen åt sidan och inleder ett allvarligt samtal med våra meningsmotståndare kanske något händer på riktigt. Det är frestande att tänka att allt är kört, den där andra är för korkad för att kunna påverkas med ord. Eller för ond för att vilja göra det.
Men det kanske är det ärliga samtalet som fattas. Det kanske är det som räcker. Inte alltid, men ibland? Tillräckligt ofta för att det ska vara värt ett försök?
Den som vill att SD ska förändra sin främlingsfientliga politik och retorik borde uppmana fler politiker att reagera. Inte håna dem som faktiskt gör det.
Tycker du att den kristna rösten
i samhällsdebatten är viktig? Hjälp oss att nå längre genom att swisha
en valfri summa till DagenVision.
Swish 123 427 57 07 – märk din gåva med Vision.
Vill du veta mer om DagenVision?
