Jag har med stort intresse tagit del av den diskussion angående församlingens ledning som pågått inom samfund och rörelser under senare tid. I den diskussion som förts upplever jag ofta en polarisering mellan uttryck och begrepp som leder till att vi talar förbi varandra, missförstår intentioner och till slut hamnar i låsningar som inte för Guds rike framåt.
Jag skulle vilja ta upp några av dessa laddade begrepp som präglar debatten.
Självutnämnda ledare
Lennart Hambre och Bernt-Åke Ottosson skriver i Nya Dagen den 9 augusti att ”självutnämnda ledare har varit till skada”. Detta kan möjligen vara sant – problemet uppstår då man antyder att det finns ett likhetstecken mellan karismatiskt ledarskap och självutnämnt ledarskap.
Det mest grundläggande i ledarskap är att man har någon eller några som följer. Om ingen följer dig, så är du ingen ledare. Denna enkla sanning omöjliggör egentligen uttrycket självutnämnd ledare.
Jag har då och då under mina år som predikant och pastor träffat på människor som menat sig vara ”ledare för ledare” eller ”ledare i den universella församlingen”. Detta skapar givetvis endast ett löjets skimmer över den förmente ledaren.
Vem som helst kan naturligtvis kalla sig ledare och göra anspråk på att vara insatt i denna tjänst av Herren. Den prövning av ledarskap och tjänster som Hambre och Ottosson efterfrågar inträder automatiskt då människor själva väljer att följa eller inte följa. I det ögonblick förtroendet för ledarens karaktär eller förmåga att lyssna in Guds direktiv faller slutar människor att följa, och ledaren är ingen ledare längre.
Demokrati
Få begrepp kan skapa så spända och låsta diskussioner i en församling som begreppet demokrati. Spänningen står ofta mellan medlemmar som avskyr att bli toppridna av ett alltför distanserat ledarskap och medlemmar som tillsammans med ledarskap och pastorer känner sig handlingsförlamade på grund av oändliga diskussioner, motförslag och omröstningar.
Vi har i Sverige en oerhört väl utvecklad föreningsdemokrati. Denna skall vi vara stolta och tacksamma över. Av uppenbara skäl kan den dock inte fungera fullt ut i den kristna församlingen. Församlingen är nämligen till sitt väsen inte en förening (även om vi av juridiska skäl måste ha den formen) – församlingen är en levande organism, Kristi kropp på jorden.
De flesta av oss som står i församlingstjänst har säkert mer än en gång upplevt hur idéer och tankar under bön och vånda formats fram till förslag som förelagts församlingen och hur dessa förslag sedan röstats ner i församlingsmöte eller förändrats till oigenkännlighet och därefter runnit ut i sanden.
Detta är inget stort problem i frimärksklubben, idrottsföreningen eller det politiska livet. Där är det en del av villkoren. Men i församlingen är det förödande. Den demokratiska församlingen faller helt enkelt på sin egen orimlighet genom det faktum att den medlem som inte har sökt Gud, inte läser sin Bibel, inte lever nära Herren har samma röstvärde som den medlem som av hela sitt hjärta söker Guds vilja för församlingen.
Karismatiskt ledarskap. Detta är ett i grunden olyckligt uttryck då det inte säger någonting alls om formen för, eller karaktären hos, ledarskapet. Oftast sammankopplas det dessutom med ”One Shepard-modellen”, en ledarskapsform som är främmande för Guds Ord.
Någon gång hör man argumentet ”bara en kan styra båten”. Det är då återigen viktigt att påminna sig att församlingen inte är en båt utan en kropp. I Guds tanke med församlingen finns inga ensamvargar som på ett diktatoriskt vis styr människor. En sådan ledare skulle ganska snart tappa sitt mandat att leda, inte minst därför att människor skulle vända en sådan ryggen.
Polarisering av debatten har medfört att demokrati ställs mot diktatur, medan Guds Ord faktiskt visar på en helt annan framkomlig väg. I stället för ”karismatiskt ledarskap” använder jag hellre uttrycket ”apostoliskt ledarskap” utifrån Efesierbrevets fjärde kapitel där det talas om ”några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare”. Detta är, som jag ser det, det bibliska ledarskapet i en församling. Män och kvinnor utrustade och kallade av Gud, bekräftade av församlingen, med uppdraget att tillsammans träna, utbilda och vara föredömen för församlingen och därigenom föra hela församlingen till enhet, kunskap, mognad och Kristuslikhet.
I en sådan miljö kan idéer och visioner födas, utbytas, prövas och förädlas. Där kan människors olikheter, talanger och gåvor bidra till en växtkraft som aldrig kan uppnås genom vare sig demokrati eller diktatur.
Jag tror det är på tiden att vi som Guds församling bejakar och lär oss av den ledarskapsmodell som Guds Ord presenterar – tjänstegåvorna i full funktion i den lokala församlingen.
