Vill du barnets bästa är du tydlig med var gränsen går

Jag vill uppmana den som valt eller funderar på att välja att arbeta med vård och omsorg, skola, polis etcetera – alltså yrken där man till största delen har med barn, vuxna eller äldre att göra – att ställa sig frågan: Varför har jag valt detta?

Som numera pensionerad förskollärare och lärare för invandrare i svenska, som sedan 11 år är "jobbonär inom hemtjänsten", har jag från första stund vetat (som liten visste jag också detta) att jag älskar både stora och små.

Som förskolechef fick jag en gång frågan av en av mina anställda: "Kari, du verkar ibland ganska sträng mot barnen, men de tycks verkligen gillar dig. De kommer ofta och vill sitta med dig på samlingarna. Hur gör du?"

Mitt svar blev en motfråga: "Alice, hur känner du inför barnen vi jobbar med, älskar du dem och vill du deras bästa?" Hon såg nästan lite förnärmad ut, men svarade "Såklart jag gör!".

Då försökte jag förklara hur jag såg på kärlek. Om jag vill barnets bästa så innebär det ett ansvar att visa barnet vad som är rätt och fel, vilket ibland innebär tydlighet med lite skärpa. Barn behöver "staket", vilket de innerst inne vet, så trots att de för tillfället blir lite stötta så upplever de en viss trygghet i tydligheten och vet i fortsättningen var de har mig som fröken. De märker att jag som vuxen verkligen tycker om dem och de känner sig sedda och älskade. Därför kommer de till mig. "Hm", sa Alice och fortsatte med sina arbetsuppgifter. Ett halvår senare kom samma Alice och bekände glatt: "Du Kari, det funkar verkligen!"

Därför: Du som vill arbeta med barn. Ta ditt uppdrag på allvar. Var inte rädd för att sätta gränser. Visa din kärlek, också genom tydlighet - det kommer skapa trygga barn!