Ge kyrkans andliga ledarskap mandat att möta samtidens längtan

Många i vårt land brottas med en tyst kris – den existentiella hälsan. Den kan kort beskrivas som individens innersta väsen, kärnan i att vara en människa. Begreppet förstås ofta med begrepp som meningsfullhet, sammanhang, delaktighet och andlighet.

Rapporter från såväl Folkhälsomyndigheten som WHO och forskning visar att sökandet efter mening, sammanhang och hopp är en akut angelägenhet för väldigt många. I fjol gav Socialdepartementet uppdraget till Folkhälsomyndigheten att bland annat utveckla kunskapen om och arbetet med existentiell hälsa.

Mitt i denna utmaning står Svenska kyrkan inför ett avgörande vägval: Ska dess teologiska expertorgan, biskopsmötet, få en starkare och mer proaktiv roll inför denna utmaning, eller ska vi hålla fast vid en ordning som inte längre är anpassad för vår tid? 

Folkhälsomyndigheten konstaterar i rapporten 2024 ”Existentiell hälsa och folkhälsa” att den institutionaliserade religiositeten till stor del har ersatts av ett individualiserat och privat sökande efter mening. I litteraturen lyfts behovet av meningsskapande system för att fylla existentiella behov. Detta sker i ett samhälle där religionen inte längre har en central plats.

Enligt skriften ”Våra nya gudar”, utgiven av Svenska kyrkans forskningsenhet, försvinner inte de andliga behoven bara för att kyrkobesöken minskar. De tar bara nya uttryck – gudarna försvinner inte utan ersätts av sådana vi själva har skapat. Detta lämnar många ensamma i sökandet efter ett större sammanhang. Men vi behöver alla något att leva för, inte bara av. Existentiell hälsa är avgörande för både vår personliga motståndskraft och folkhälsan.

Ett exempel som på hur kyrkan Svenska kyrkans egen forskningsenhet i samverkan med skolan kan arbeta med att stärka barns och ungas existentiella hälsa är projektet ”Ungas livstolkning och existentiella hälsa” i Västerås stift, där framgångsfaktorer för samverkan lyfts.

Kyrkopolitiker: Ge mer makt åt biskoparna – locka ut dem på banan

Jag föreslår i en motion till kyrkomötet att biskoparna, i deras gemensamma biskopsmöte, ska få det tydliga mandatet att agera offensivt som Svenska kyrkans teologiska och existentiella tankesmedja. Med sin samlade kunskap och erfarenhet är det just detta samlade biskopskollegium som har de bästa förutsättningarna att analysera och föreslå svar på människors andliga längtan. Det drar nu ihop sig till debatt och beslut i denna fråga när kyrkomötet återsamlas senare i höst.

En förberedande kommitté inom kyrkomötet vill dock avslå förslaget att ge biskopsmötet förslagsrätt. Kommittén menar att den nuvarande balansen mellan kyrkans förtroendevalda politiker och dess biskopar är ”välfungerande”. Men vi måste ställa oss frågan: kan en ordning som i praktiken är reaktiv och ofta slumpmässig verkligen anses fungera väl när de existentiella utmaningarna i samhället växer sig allt starkare? Att en biskop i dag kan skriva under en motion eller att biskopskollegiet fortsätter vara en kommentar i efterhand, när kyrkans kansli i ett ärende ber om ett yttrande, räcker inte längre.

Svenska kyrkan har ansvaret att vara en relevant röst i människors sökande efter mening. Att ge biskopsmötet mandatet att vara en motor för teologisk och existentiell reflektion och handling är inte en fråga om att flytta makt, utan om att ge kyrkans andliga ledarskap det mandat och de verktyg som krävs för att möta samtiden och framtiden. Svenska kyrkans relevans står på spel.

”Jag är beredd att dö för min tro”