Religionsfriheten är grundläggande i vårt öppna och demokratiska samhälle. Det är en självklar rättighet att utöva sin religion så länge det inte kränker någon annan människa. Men religionsfrihet är både frihet till religion och frihet från religion. Och religionsfriheten får aldrig användas som förevändning för att begränsa andra människors frihet.
Sverige är en sekulär stat, men vi ska samtidigt vara ett samhälle som är tolerant inför människors olika trosuppfattningar. Staten ska aldrig ta ställning för någon trosuppfattning, men staten ska alltid stå upp för människors rätt att tro och utöva sin religion. Och självklart också för rätten att inte tro.
Parallellt med att den sekulära staten utvecklats har det svenska samhället också blivit alltmer sekulariserat. För många människor spelar inte religionen samma roll som den tidigare gjorde. Det har också gjort att vi periodvis för en förvirrad debatt om religionen och religionens roll.
Ibland har det offentliga Sverige tagit steget väldigt långt i sekulär riktning. Tankar har förts fram om förbjuda att skolavslutningar hålls i kyrkor, moskéer eller andra gudstjänstlokaler. Nyligen fördes också förslag fram om att kristendom inte skulle ta större plats i religionsundervisningen än andra världsreligioner.
Skolans uppgift är att undervisa om olika religioner, men det är naturligt att lägga tyngdpunkten på den religion som har påverkat oss mest och staten ska inte förhindra att skolavslutningar får hållas i gudstjänstlokaler. En sekulär stat är inte liktydigt med att utplåna vår egen kulturhistoria.
Samtidigt som det svenska samhället blivit alltmer sekulärt har det flytt eller invandrat människor till vårt land som har religionen som en viktig och naturlig del av vardagslivet. Det gör att vi kommer att ställas inför nygamla frågeställningar där religiös övertygelse kan krocka med samhälleliga normer eller andra värden.
När religionsfriheten krockar med andra värden ska statens utgångspunkt alltid vara att stå på individens sida. Här har det svenska samhället på senare år famlat. Dispens från exempelvis sim- eller sex- och samlevnadsundervisningen i skolan har skett i alldeles för hög grad med hänvisning till religiösa skäl. Främst unga flickor har därmed förnekats undervisning som vi anser att alla elever ska få.
I arbetslivet ser vi också fall där religiös övertygelse ska vägas mot arbetsgivarens krav på den anställde. Och vi ser också hur kampen för ett jämställt samhälle och för homosexuellas rättigheter kan krocka med vissa religiösa övertygelser.
Låt mig vara mycket tydlig med att religionsfriheten inte på några villkor får inskränkas därför att någon annan tycker illa om det som försiggår. Däremot innebär inte rätten att tro att man får kränka andra, slippa skolplikten eller ställa orimliga krav på sin arbetsgivare.
I denna tidning har det förts en debatt om att religionsfriheten är "absolut" och att den aldrig får inskränkas. Ett sådant resonemang leder fel då det skulle kunna innebära att alla handlingar som motiveras av religiösa skäl skulle skyddas. Varje människa ska ha en absolut rätt att tro på vilken gud man vill och att välja att inte tro alls. Men religionsfriheten är inte det samma som att kunna ställa orimliga krav på sin arbetsgivare eller på att ens barn inte ska få del av obligatoriska undervisningsinslag.
Vi ska värna religionsfriheten i Sverige. Men vi behöver föra en debatt om var gränserna för religionsfriheten går. Rätten att tro eller inte tro ska vara absolut men i konflikter mellan religiös övertygelse och individens frihet ska vi alltid ställa oss på den enskildes sida. Och i ett Sverige där många som flytt eller invandrat till vårt samhälle gjort att alla världsreligioner finns i vårt land behöver vi ha en öppen diskussion om hur religionsfriheten ska se ut i ett modernt samhälle.
