Ett barn slår sönder sitt rum på det hem han är placerad på. Beteendet kan vara både svårbegripligt och väcka frustration, frågor om vad det är för fel på barnet och en vilja att straffa. När lugnet lagt sig och vuxna, som barnet fått förtroende för, pratar med barnet får de veta vad som händer inuti. Pojkens mamma kom återigen inte och hälsade på trots att hon sagt att hon skulle komma. I hans inre bär han år av sorg och saknad, återkommande svek och förtvivlan. Han är bara ett barn. Ett barn som behöver sin mamma. Ett barn som behöver känna sig älskad, skyddad och sedd. Ett barn som inte ska bära förtvivlan som tar över kropp och själ. I hans inre finns ett kaos som ett barn inte själv kan hantera.
Under den gångna hösten har jag läst flertalet artiklar som beskriver barn som gör sig själva och andra illa. Det handlar om skjutningar, barn med beteendeproblem och barn som tidigt dras in i kriminalitet. Jag känner ofta stor sorg när jag tar del av de här nyheterna. För gång efter gång handlar det om barn som tappat tron på andra människor, sig själva och samhället. De känner inte längre tillhörighet och förväntningarna på andra människors välvilja och omsorg om dem, det som en gång varit naturligt i deras liv, har sedan länge urholkats. Ingen människa föds ond och ingen blir våldsam över en natt. Då har det gått för långt. Alldeles för länge.
Forskningen är tydlig: Barn behöver vuxna för att stärkas och läka efter svåra påfrestningar. När föräldrar av olika skäl inte tar det ansvar en förälder ska ta är det statens skyldighet att se till att barnet får vad barnet har rätt till. Ändå saknar många barn ett sådant stöd.
När ett barn föds är det till sin natur beroende av omgivningens omsorg. Forskning på spädbarn visar att de redan från början föredrar människoansikten framför andra sinnesintryck och att barnet kommunicerar sina behov för att söka skydd och omsorg. Det är som om de redan vet att kontakten med andra människor är det viktigaste som finns.
När barn får den omsorg de behöver har de goda chanser att växa sig starka. Studier av hjärnan visar att god omsorg är förknippat med en positiv utveckling i bland annat prefrontala cortex som är viktigt för problemlösning, reglering av känslor och sociala förmågor. Den trygghet vi ger små barn bär de med sig för livet.
Dessvärre bär barn också med sig frånvaron av vuxna för livet. När ett barn upplever våld, blir fysiskt eller psykiskt försummad, utsatt för övergrepp eller andra svåra påfrestningar, påverkar det hela barnets utveckling. Det kan ge både direkta och långsiktiga konsekvenser och handlar om rent skadliga erfarenheter som påverkar hjärnans uppbyggnad och funktion negativt.
Dessa barn reagerar olika. En del blir inåtvända, uppvisar i högre grad än andra depression, självmordstankar och självmordsförsök. Några blir utåtagerande, stökiga, bråkiga och kan i förlängningen, om ingen agerar i tid, bli direkt farliga för sig själva och sin omgivning. Den mycket betydande ACE-studien (Adverse Childhood Experience) visar ett näst intill linjärt samband mellan svåra psykiska påfrestningar tidigt i livet och en rad beteendemässiga problem.
De här barnen har, förutom grundläggande behov, behov av att bearbeta och läka. Men det finns goda nyheter: Forskning visar att stödjande vuxna kan mildra de skadliga effekterna som svåra påfrestningar haft. Det handlar om föräldrar, vuxna i skolan, idrottsföreningen eller andra som uppmärksammar, lyssnar och visar omsorg om barnet. Dessa vuxna har ofta mycket större betydelse i ett barns liv än vad de själva är medvetna om.
De problem vi ser som en konsekvens av att barn svikits kan vara både utmanande och svårbegripliga. Att göra en annan människa illa har aldrig och kommer aldrig vara rätt. Det ska vi som samhälle stå fast vid. Politiken måste signalera vad som är rätt och vad som är fel och samtidigt ge förutsättningar för att barn ska kunna läka och få upprättelse. För det krävs kunniga politiker som ser till att vuxna ges stöd och förutsättningar att möta och hjälpa de här barnen. Vill vi se en förändring måste politiken erkänna relationernas betydelse för en människas utveckling och för samhället i stort. Det gäller stöd till föräldrar, vuxna i skola, förskola, föreningsliv och andra viktiga, engagerade vuxna.
Vi vet vad som orsakar skadade barn som i sin tur gör mer skada. Vi vet vad som stärker och vad som läker. Ingen människa föds ond och att ingen blir våldsam över en natt. Vi får aldrig låta det gå så långt.
Paulina Gunnardo, beteendevetare och föreläsare om barns utveckling och barnets rättigheter
