Adventsuppropet problematiskt

Vi delar viljan att människor i Sverige ska få möta och följa Jesus. Vi delar också Adventsuppropets önskan om att kyrkan ska vara kyrka. Det är den självklara relationen mellan Sverige och kristen tro som är bekymmersam. Nationer kan inte vara kristna.

Historien har visat att den oheliga alliansen mellan nationer och kristen tro inte varit bra. Människor har tvingats på en kristen livsstil som bygger på värderingar de inte delar. Det kristna livet sker i Andens kraft och med hjälp av den kristna gemenskapens vägledning. Förväntan om att människor som lever utanför Kristus skulle leva ”kristet” är därför ett djupt problematiskt antagande. Den kristna tron har på grund av förväntan om att kristna värderingar ska följas blivit uppfattad som en tvingande makt som styr över människors liv. Tron har devalverats till något som kallats ”värderingar” eller ”kristen etik”. Den kristna tron har blivit abstrakt när den övergår till att vara en uppsättning åsikter som måste försvaras eller värderingar som förväntas levda av alla. Detta vill inte vi kämpa på barrikaderna för (Dagen 12 dec).

Bilden av att vi måste slåss för något är också intressant eftersom vi följer en Herre som "var som lammet som leds till slakt". En Herre som inte hade särskilt många följare. Han strävade varken efter politiska eller religiösa ämbeten. Evangeliets trovärdighet och framgång beror inte på det. Det var Jesu liv, död och uppståndelse som innebar att världen förändrades för alltid. Den kristna trons framtid ligger inte vad den svenska staten stiftar för lagar eller tillåter, den ligger i Guds händer. Paulus uppmanar oss att inte motsätta oss överheten (Rom 13). Bibeln uppmanar aldrig kyrkan att kämpa och slåss för sina rättigheter. Vi kan inte fortsätta kräva våra rättigheter och krampaktigt försöka hålla kvar privilegier som vi aldrig borde ha haft. Paulus uppmanar den kristna kyrkan att be för överheten så att kyrkan kan "leva lugnt och stilla, fromt och värdigt" (1 Tim 2:2). Hans poäng är att kyrkan skall kunna leva ut den mission Gud har kallat oss till.

Men är inte detta att kapitulera utan att göra motstånd? Tvärtom. Det kristna motståndet sker inte genom att protestera och kräva att den kristna tron skall ha kvar sin särställning. Vi tror istället att den kristna kyrkan i ett postkristet samhälle skall lyssna till Jeremias uppmaning till Israels folk i Babylon, att inte bryta sönder den babyloniske kungens ok, ta makten eller kräva rättigheter. Hans profetiska budskap var istället att "bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem." De skulle helt enkelt leva sina vanliga liv och hålla fast vid tillbedjan och söka Guds vilja. Motståndet i en postkristen tid handlar inte om att till varje pris få staten att hålla fast vid eller lagstifta om "kristna värderingar" eller "kristen etik".

Det handlar inte heller om att värna kristna traditioner i allmänhet. Motståndet bygger på att Guds folk fortsätter fira gudstjänst, följer Jesus på alla livets områden och inbjuder andra att börja gå tillsammans med Jesus.

Många av oss är uppvuxna på 1970-1980-talen och minns de utslätade avslutningarna i kyrkan som förkunnade ett litet sött Jesusbarn. Vi sjöng vackra sånger men alla satt och tänkte på ledighet, julklappar och tomten.

Den troende gemenskapen följer inte Jesus för att han var söt eller för vackra sånger utan för att han har förändrat våra liv och världen. Kanske är en bättre början att vi som Guds församling börjar fira advent och jul på allvar, och inbjuda våra vänner, än att kräva att skolan ska användas till gudstjänster?

Anton Fagerstedt, Östra Ryd
Boris Nilsson, Ljungby
Daniel Råsberg, Belgrad
David Wellstam, Örebro
David Willgren, Örebro
Eleonore Gustafsson, Linköping
Fredrik Lignell, Linköping
Fredrik Wenell, Linköping
Joachim Elsander, Borlänge
Jonas Melin, Jönköping
Josef Gustafsson, Borås
Josefin Lennartsson, Örebro
Linalie Karlsson, Linköping
Linnea Åberg, Rimforsa
Magnus Tunehag, Linköping
Per Hammarström, Härnösand
Rikard Edefors, Örebro
Thomas Arvidsson, Aneby