I år är det än en gång kyrkoval. När jag för över tjugo år sedan började skriva om dessa val i kyrkan, hoppades jag att de inom en snar framtid skulle upphöra och ett nytt, för kyrkan mera ägnat, demokratiskt system införas. Dessa tankar väcktes hos mig långt innan kyrkans så kallade skilsmässa från staten. Det känns vemodigt att konstatera att jag hade fel.
Det hindrar inte att de argument jag då framförde är lika giltiga än i dag.
1. I kyrkovalen röstar en liten minoritet, bara tio procent av valmanskåren. Det medför att de som valts knappast har någon legitimitet. Skulle så få rösta i ett riksdags- eller kommunalval skulle man beteckna det som en total katastrof. Alla försök att gjuta liv i valen har hittills kapitalt misslyckats.
2. Valet kostar ofantliga summor, som hellre borde läggas på något angelägnare i kyrkan, till exempel evangelisation eller diakoni.
3. Valen domineras av de politiska partierna eller dem närstående nomineringsgrupper, trots att ingen vettig människa kan begripa varför det skulle finnas en socialdemokratisk eller centerpartistisk kristen tro. I ingen annan kyrka i världen styr de politiska partierna så som de gör i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali. Eftersom deras dominans är så total, kan de icke-politiska nomineringsgrupper som förekommer snarast betraktas som en slags gisslan.
Jag kan således inte tycka att det är någon väsentlig skillnad mellan de politiska och icke-politiska grupper som ställer upp i kyrkovalet. De spelar med i samma ganska tvivelaktiga spel. Så länge de politiska partierna satsar så hårt på kyrkovalen, så som några av dem gör, finns det troligen intet hopp om någon förändring. Politiker lämnar nämligen aldrig frivilligt ifrån sig sin makt.
I dag förs en bitter kamp på bloggar och i press mellan några grupperingar inom kyrkan, framför allt en politisk och en icke politisk. Det är socialdemokrater mot Frimodig kyrka, en rörelse som värnar om kyrkans frihet. Allt skulle naturligtvis vara väl om det bara handlade om en sakargumentation. Men det hela har gått överstyr och blivit rena personangreppen. De som talar om tolerans visar upp en enastående intolerans. Det är ett vanligt fenomen i samhällsdebatten. En demoniserad motståndare kan aldrig komma med något gott utan måste neutraliseras och isoleras. Man skulle häpna över att detta förekommer i kyrkan, om man inte visste att alla konflikter bara blir värre där.
För mig personligen innebär detta att jag aldrig skulle komma på tanken att rösta i ett kyrkoval. Jag vill varken stödja ett politiskt parti eller en nomineringsgrupp som bara är med och legitimerar ett ruttet system.
Till allt detta kommer att det finns ett sedan århundraden i kyrkan beprövat, demokratiskt system, som skulle kunna undvika allt detta elände, nämligen kyrkostämman. Denna har politikerna nästan total avskaffat inom kyrkan. Ändå skulle den på ett helt annat sätt garantera de valdas legitimitet, sänka kostnaderna med astronomiska belopp och förhoppningsvis tvinga bort partipolitiken.
Kyrkostämman är den gudstjänstfirande församlingen som efter gudstjänsten på söndag konstituerar sig som beslutande organ. Där garanteras ett naturligt samband mellan gudstjänst och församlingsstyrelse. Som det är i dag deltar de politiskt valda sällan i kyrkans gudstjänstliv. Däremot är de ofta flitiga att delta i beslutande organ utan att egentligen känna till det kyrkans inte liv som de gärna vill styra.
Det enda som kan rädda kyrkan i detta avseende är att människor är kloka nog att avstå från att delta i kyrkovalen.
Karl-Erik Tysk, f d kyrkoherde
