Barns digitala uppväxt behöver styras av tydliga ramar

Jag möter allt oftare föräldrar som bär en oro de inte vet hur de ska hantera – eller dela med andra. Oro för barnens liv på nätet. Oro för trycket. Oro för att stå ensam i beslut som egentligen borde bäras gemensamt.

När barns vardag i allt högre grad formas av krafter som saknar samvete räcker oro inte längre. Det är dags att gå från bekymrade samtal till gemensamt ansvar – och till handling.

Oron är inte obefogad. Enligt Internetstiftelsen använder i princip alla barn och unga i åldern 8–19 år internet dagligen, och omkring 86 procent använder sociala medier varje dag. Nästan alla har en egen mobil redan i låg- eller mellanstadiet, och var tredje förälder uppger återkommande konflikter kring skärmtid. Generation Pep visar samtidigt att barn och ungdomar i Sverige i snitt tillbringar nästan tre timmar per dag vid skärmen i yngre åldrar och över fyra timmar i äldre åldrar, utanför skolarbete.

Algoritmer är extremt skickliga. De kan räkna snabbare än vi, förutse beteenden och förstärka vanor med en precision som tidigare generationer aldrig upplevt. I sociala medier styr de vad vi ser, när vi ser det och hur ofta vi återvänder.

Men det finns något de helt saknar, och alltid kommer att sakna: samvete.

En algoritm vet inte vad som är rätt eller fel. Den känner ingen empati, inget ansvar och ingen omsorg om konsekvenserna. Den gör exakt det den är byggd för: maximerar engagemang, tid och respons.

Jag har arbetat med ledarskap och organisationskultur i decennier och sett hur starka system formar människors beteenden. Skillnaden nu är att dessa system möter barn – innan deras omdöme, självkänsla och inre kompass är färdigutvecklade.

Här har vi som ledare och vuxna i våra kristna församlingar ett ansvar att ligga i framkant. Församlingen bär på en stark etisk kompass och erbjuder en miljö där människor kan utveckla, kalibrera och värna sitt samvete. När andra krafter formar barns och ungas världsbild i snabb takt behöver kyrkan vara en bärande kraft och en vägvisare – ett sammanhang där ansvar, omdöme och människovärde får växa i trygghet och relation.

Barn föds inte med en färdig inre kompass. Den formas över tid genom relationer, gränser, förebilder och vuxna som vågar säga ja, nej och varför. Samvete, ansvar och omdöme utvecklas inte av sig självt. Det kräver tid, närvaro och vuxet ansvar.

Algoritmer saknar samvete. Men det gör också andra onda krafter. Destruktiva miljöer som inte drivs av omsorg, utan av inflytande och makt. När sådana krafter får verka fritt i barns digitala liv blir konsekvenserna snabbt större än någon enskild teknisk lösning kan hantera.

Det är här sociala medieplattformar blir avgörande. De är inte neutrala rum, utan arenor där synlighet, status och grupptillhörighet förstärks – ofta utan att vuxna har insyn. De används också av kriminella aktörer som medvetet söker kontakt med unga, normaliserar våld och lockar med pengar, gemenskap och identitet.

En förälder sa nyligen till mig: ”Mitt barn är den enda i klassen som inte har Snapchat och Tiktok.” Det fastnade hos mig. Inte för att barnet gjort något fel, utan för att det säger något om hur högt priset kan bli för den som försöker ta ansvar ensam.

Algoritmer och plattformar kan inte avgöra när något är för mycket. De kan inte se när jämförelse övergår i självförakt. De kan inte säga: ”Nu räcker det.” Det kan bara vuxna.

Malina Abrahamsson: Jag är så trött på mitt eget ansikte

Därför behöver barns digitala uppväxt styras av tydliga ramar för skärmtid och sociala medier. Inte för att tekniken är ond, utan för att ansvar, samvete och människovärde inte kan kodas. De formas i relation till andra – och till något större än oss själva. I praktiken handlar det om gemensamma överenskommelser mellan vuxna: i familjer, skolor, församlingar och samhällen där barn lever sina liv.

Det är också därför allt fler nu samlas kring tydligare åldersgränser: Egen smartphone tidigast vid 14 års ålder. Tillgång till sociala medier tidigast vid 16 år. Inte som moralism, utan som skydd. För barns mognad. För deras samvete. För deras möjlighet att utveckla en inre kompass i takt med livet – inte i takt med algoritmer och destruktiva miljöer.

I detta sammanhang har både uppropet ”Det Räcker!” och organisationer som Ki-DS vuxit fram. För mig är de uttryck för samma sak: vuxna som vägrar stå passiva när konsekvenserna blir för stora.

Algoritmer och destruktiva miljöer saknar samvete – och det är just därför jag skriver detta. De får aldrig bli vägledande för dem som ännu håller på att utveckla sitt.

Anetas bror sköts till döds inför sin son – nu vädjar hon om ansvarstagande