Bibliskt även med stora möten

Jag tror att den stora offentliga samlingen mitt i samhället är ett bra komplement till den mindre samlingen i hemmet. Det skriver Marcus Sönnerbrandt i ett debattsvar till Michael Grenholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Vad ska vi göra med alla våra fina fastigheter? Pingstkyrkan, med namnet Sionförsamlingen, i Linköping äger numera både 1700-tals-slottet Bjärka Säby och danspalatset Cupolen. Michael Grenholm utmanar oss (Dagen 16/5) att sälja fastigheter och ombilda församlingen till husförsamlingar.

När jag åker hem från Pingstkyrkan går vägen utanför frimurarordens lokal. Ibland står välklädda herrar utanför ingången och jag funderar vad de har sysslat med. Jag vet att jag inte är välkommen in och skulle jag bli välkomnad skulle jag inte vara intresserad. De säger att de har god gemenskap och sysslar med välgörenhet. Jag kan ändå inte låta bli att fantisera om de ritualer som ”avslöjanden inifrån” har beskrivit. Så ser jag på frimurarna.

Men frågan måste ställas; är det så Linköpingsbon i allmänhet ser på Pingstkyrkan? Har våra frikyrkolokaler blivit ett hinder i stället för ett medel att breda ut Guds rike?

Grenholm menar att den bibliska modellen är endast små möten. Jag är inte lika säker. Johannes döparen och Jesus samlade stora skaror för undervisning. Så fortsatte lärjungarna på pingstdagen. 3 000 omvända i samma möte är betydligt fler än vad vi ser i Sionförsamlingen i dag. Tempelgården var Jerusalems offentliga rum, en naturlig plats för större samlingar. Så den första församlingen fortsatte att samlas i templet och i hemmen. Men detta blev en kort historia. Så snart förföljelserna drog igång fick man gå ”under radarn” och de små samlingarna blev signifikativt för de församlingar vi möter i nya testamentets brev.

Jag vill tillbaka till den första församlingens liv. Två vingar bar gemenskapen. Den stora och lilla samlingen. Den stora samlingen var mitt i samhället, inte instängd i en ordensloge eller klubblokal. Den var tillgänglig för alla de vilsna sökarna som rörde sig i Jerusalem vid denna tid. Den lilla samlingen var också lika självklar. Lärjungaträning i små grupper hade Jesus lärt lärjungarna. Det fungerade bäst i den lilla gemen­skapen.

Att Guds folk vill vara tillsammans och fira sin Herres uppståndelse varje söndag tror jag är både ett naturligt, sunt och bibliskt förhållningssätt. Men att gå från att vi behöver tillgång till lokaler med kapacitet för 1 000 personer till att skapa sig slott och palats för kyrkan att glänsa i är farligt. Frågan är hur vi förvaltar de gåvor vi fått.

Bjärka Säby är i dag en av Sveriges viktigaste ekumeniska mötesplatser. Vårt 1700-talsslott utmanar oss som församling i mötet med kristna från andra traditioner. Förhoppningsvis öppnar det våra ögon för Guds rikes vida perspektiv samtidigt som det stärker medvetenheten om vår identitet och vårt uppdrag som församling. Slottet, en Guds välsignelse, har vi fått att förvalta.

Men det är inte till för oss själva. Det är till för Sveriges kristna. För fördjupning och möten. Gåvan förmedlades av familjen Ekman för 34 år sedan och den utmanar oss fortfarande.

Cupolen har varit ett nöjescentrum och danspalats i Linköping. Det är också en Guds välsignelse som vi nu ska förvalta. Men inte den heller är till för oss. Den är till för alla 150 000 människor i Linköping. Men stänger vi om oss och gör det till en föreningslokal för redan tillräckligt heliga har vi misslyckats fatalt.

Jag hoppas att Cupolen kommer att utmana oss lika mycket som Bjärka Säby gör i dag. Cupolen kommer att utmana oss om vi låter det bli en plats för alla sökare i Linköping, där Jesus sätts i centrum.

Jag vill göra som den första församlingen. Jag vill fira gudstjänst tillsammans med alla heliga, mitt i stadens centrum och orättfärdighet. Där hör evangeliet hemma.

De utmaningar vi står i är nyttiga. Och den resa som vi har framför oss, önskar jag alla Sveriges församlingar.  

Marcus Sönnerbrandt, pastor och föreståndare, pingstförsamlingen Linköping.

cupolen. Cupolen har varit ett nöjescentrum och danspalats i Linköping. Det är också en Guds välsignelse som vi nu ska förvalta. Men inte den heller är till för oss. Den är till för alla 150 000 människor i Linköping. Men stänger vi om oss och gör det till en föreningslokal för redan tillräckligt heliga har vi misslyckats fatalt, skriver Marcus Sönnerbrandt.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Dagen från Järvaveckan
Premium
Foto: Urban Thoms
Dokument: Kristen ungdomskultur
Premium
Foto: Joakim Lundgren