Annons
Annons
Rekommenderade artiklar från Dagen
Fler artiklar från samma avdelning
Debatt | Bistånd
Ensidigt fokus på militär upprustning också ett säkerhetshot
Bistånd är inte välgörenhet som vi kan unna oss när ekonomin går bra. Det är ett fundament för global stabilitet, skriver Isabella Lövin, MP.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Medan julen står för dörren fortsätter nyhetsnotiserna att plinga i våra telefoner. Putin fortsätter bomba Ukraina och så sent som häromveckan förstördes ännu ett barnsjukhus. I Gaza fortsätter Israels attacker och antalet dödade palestinier stiger trots att vapenvila ska råda. Tältlägren översvämmas av regn och avloppsvatten, och nödhjälpen når fortfarande inte civilbefolkningen i den omfattning som krävs. I Sudan pågår ett brutalt våldsamt krig som på ett fasansfullt sätt drabbar civila människor – massavrättningar, gruppvåldtäkter, tortyr och svält.
Tiden vi lever i är minst sagt mörk och oroande. Ibland känns det svårt att behålla hoppet – hur ska vi någonsin kunna hämta oss från detta? Denna rädsla verkar också prägla dagens politiska beslutsfattare i stor utsträckning. Men politikens roll borde i kristider vara att både möta utmaningarna vi står inför här och nu, och samtidigt lyfta blicken för att säkerställa att det vi gör nu också säkrar oss från framtida kriser.
Det militära hotet mot Europa och Sverige är reellt, och att vi rustar för att möta det är rimligt. Men ett ensidigt fokus på militär upprustning är också det ett säkerhetshot. Därför att säkerhet handlar om mer än vapen och försvarsallianser. Det handlar om att bygga starka demokratiska samhällen, där människors grundläggande behov tillgodoses och där man lever i trygghet med allt vad det innebär.
Bistånd är också säkerhet. Bistånd är inte välgörenhet som vi kan unna oss när ekonomin går bra. Det är ett fundament för global stabilitet – ett verktyg för att förebygga konflikter, stärka demokratirörelser och skapa möjligheter för människor som lever i fattigdom och därmed förhindra att de dras in i extremism. ”Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter”, som det uttrycks i Predikaren. Bistånd bygger på godheten och solidariteten hos människan – men också på insikten att vårt eget välstånd är intimt förbundet med stabiliteten i resten av världen.
Det är omsorgen om varandra som burit mänskligheten genom historiens mörkaste kapitel.
I dagens oroande världsläge är biståndet viktigare än någonsin. Ändå ser vi hur den svenska regeringen minskar biståndsbudgeten och dessutom villkorar stödet för migrationspolitiska syften. Höstens avslöjande – att regeringen tagit pengar ur biståndsbudgeten för att finansiera höga löner till personer i Somalias premiärministers närhet, i syfte att påverka mottagandet av utvisade människor – är ett tydligt exempel. Och det är skamligt. Pengar som är tänkta att användas till att lyfta människor ur fattigdom och stärka kvinnors rättigheter har i stället använts för – det går inte att se det på något annat sätt – att muta en korrupt regering. Det är inte bistånd. Och som om inte det vore nog, kom chockbeskedet häromdagen att regeringen nu helt avvecklar det bilaterala biståndet till Bolivia, Zimbabwe, Tanzania, Moçambique och Liberia.
Minskningar av biståndet ser vi också i flera andra europeiska länder, som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Belgien. Och i Sverige är det tyvärr inte bara regeringen som driver ett minskat bistånd. Traditionen om enprocentsmålet – att avsätta en procent av BNI till bistånd – och som backades av partier från höger till vänster, budgeteras i dag enbart av Miljöpartiet och Centerpartiet.
Det är olyckligt – därför att det är så kortsiktigt. Vill vi ha stabilitet här hemma måste vi också bidra till stabilitet runt omkring oss. Kostnaderna för att hantera krig, konflikter, allt extremare naturkatastrofer och flyktingströmmar är långt större än kostnaderna för att förebygga dem.
Att vi råkade födas just här, i trygghet och välstånd, är en gåva och kommer med ett ansvar. Julen påminner oss om att rikta vår omtanke till den som inte hade den turen – till barnet som föds i enkelhet, i utsatthet – om du så vill i en krubba, i ett stall, i Mellanöstern. Eller i ett översvämmat flyktingläger i Gaza. Eller under ett regn av bomber i Ukraina. Eller i en vardag i Sudan där hungern värker i magen och där risken för våld ständigt är närvarande.
Det är omsorgen om varandra som burit mänskligheten genom historiens mörkaste kapitel. Biståndet är ett uttryck för den omsorgen. Och i en tid då allt fler länder sluter sig inåt och väljer kortsiktiga lösningar behöver fler av oss stå upp för den långsiktiga solidaritet som biståndet representerar. Det är mänskligt – men det är också klokt.
