Nog nu. Jesus sa: Gå ut!

Rapporten ”Här för att stanna” (2020) konstaterade att över 50 procent av alla barn och unga som växer upp i frikyrkan lämnar kyrkan och den kristna tron i tonåren. Något tydligt brott i den trenden har vi inte sett sedan 2020. Även om vi de senaste månaderna glatt oss åt rapporter om en nyvaknande Jesustrend, har vi i de olika frikyrkosamfundens medlemsstatistik under lång tid sett en allmän nedåtgående trend, sedan lång tid. Kristet föräldraskap och kristet ledarskap har alltså en utmaning när vi ser både till behållning och resultat. Detta är i grunden en ödesfråga för församlingens framtid i vårt land. Något behöver förändras för att vi ska få andra resultat än detta!

Ledarskap och föräldraskap har likheter men är inte samma sak. Att hitta gott samarbete, i våra församlingar, med god förståelse för det olika i dessa båda roller, är viktigt när vi drömmer om framtidens församling. Varken kristna föräldrar eller kristna ledare kan putta över ansvaret i den andres knä. Vi behöver äga ansvaret tillsammans.

För att vända trenderna menar jag att riktningen är avgörande.

Ledarskap som inte har en tydlig riktning och på något synligt vis förflyttar sig i den riktningen har slutat vara ledarskap. Det blir i stället förvaltarskap och en minneslund över svunna tider. Minneslunder är vackra och rofyllda platser där historiska segrar firas och minnet av dem som gått före hedras. Men, det är inte dit man går med sina djärva framtidsplaner, visionära idéer eller sin entreprenörsanda.

Vi kommer en bit, som ledare och föräldrar, med att påminna om hur det var förr och skapa samhörighet kring det. Nostalgins enande kraft och det gemensamma minnet är identitetsskapande. Det gäller såväl samfundshistoriken som familjesagan. Men, för att förbli relevanta behöver vi rikta oss utåt och tala samtidens språk.

Hemma runt vårt matbord pågår en ständig diskussion om nya ord i det svenska språket, som våra tonåringar drar med sig hem. Jag och min man blir ständigt hånade för att vi inte riktigt har koll på tonårsvokabulären. En händelse som satt sig hos dem är när en av dem bad om ”para” och jag direkt gick till medicinskåpet och plockade fram paracetamol. Skrattsalvorna vid det tillfället ville liksom aldrig ta slut.

Missionsteologisk terminologi beskriver att missionsriktningen i Gamla testamentet var inåtriktad. Idén var att gudsfolkets välgång och det vackra templet skulle vara ett lockade exempel. Men, det gick inte så bra för Israels folk, vilket beskrivs ingående rakt igenom Gamla testamentet.

Där kan man känna igen sig som frikyrkligt engagerad i Sverige i dag. Utvecklingen är inte lysande. Verksamhetskyrkan når en bit, men saknar något eftersom så många lämnar i tonåren. Diverse kriser, konflikter och osämjor radas upp och attraktionskraften blir därmed ytterligare reducerad. Vi skulle kunna konstatera att det i dag, precis som på Gamla testamentets tid, inte fungerar särskilt bra med ”attractional church”.

Vilken tur då att Nya testamentet vänder upp och ner på missionsriktningen! Missionsteologiskt är riktningen nu utåtriktad. Jesus sa ju till sina lärjungar i alla tider: ”Gå ut!” Gå över gränser, nära och långt borta! Gå över geografiska gränser! Gå över kulturella gränser! Gå över gränsen till de föraktade! Gå till dem som är så långt bort du kan tänka dig! (Apg 1:8)

Att ha en tydlig utåtgående missionsriktning är alltså, för allt kristet, inte bara ett allmänt tips. Inte bara något vi kan plocka upp från managementlitteraturen som en vitamininjektion i ett slaknande engagemang. Det är ett kall. Det är Jesu direkta order.

I Immanuelskyrkan har vi under våren haft en predikoserie som hette ”Drömmen om församlingen”. Vi talade om att församlingen är ett bönens hus för alla folk. Att perspektiven, i och med Jesus, vidgas till att inte bara gälla ett utvalt folk utan hela mänskligheten. Att Jesuslivet rymmer och utmanar hela livet. Att Guds frälsningsrörelse går från att vara samlande mot ett utvalt folk till att vara utåtgående till alla folk. Att den som följer Jesus får del av den helige Ande. Att den helige Ande ger rättvända perspektiv och kraft att hålla missionsriktningen.

Ett test för att syna vad som driver oss och får oss att ”gå igång” är att fråga sig: Är det längtan efter att fler ska lära känna Jesus? Är det att presentera den Gud som är en trygg grund när världsordningarna skakar? Eller går energin åt till att hålla fasaden om den lyckade kristna familjen på plats? Drivs vi av inomkyrklig positionering i förhållande till de heta frågorna? Är vi mer debattlystna än missionslystna? För att klara av att navigera genom blindskären behöver vi varandra. Så att vi inte ska behöva utvärdera vår egen frikyrklighet med att kamperna vi kämpade var våra egna och inte Herrens.

En inneboende kvalitet hos det som verkligen kan kallas kristet är att det finns tillräcklig styrfart i den av Jesus befallda missionsriktningen. Erfarenhet av att passera de där gränserna som Jesus utmanar till är avgörande. Tron föds när den får fötter och börjar gå i den riktning Jesus angett.

Om du längtar efter att dina barn ska ta steg mot en egen bekännelse om tro på Jesus är din föräldraenergi i den gällande missionsriktningen viktig. Om du som församlingsledare vill se församlingen bli mer relevant för sin samtid är din ledarenergi i den gällande missionsriktningen avgörande.

Det är gammaltestamentligt, och därmed en förlegad strategi, att försöka leda genom attraktionskraft. Som när man mutar barnen med en tablettask ifall de följer med på gudstjänsten. Man gör det ju med det allra bästa uppsåt. Man vill ju att barnen ska få chansen att höra det avgörande gudsordet och knyta viktiga vänskapsband i kyrkan.

Men, tänk om de där goda föresatserna bättre skulle uppnås genom att vi tillsammans med våra barn korsar några av de gränser som Jesus gav oss i uppdrag att gå över?! Tänk om den önskade effekten skulle nås genom att tillsammans, som familj, ta volontärspass på stadens soppkök, börja träna svenska med några SFI-studenter, bli familjehem åt ett barn som behöver det eller ta kontakt med närmaste samfundskontor för att undersöka möjligheterna att damma av missionskallelsen från ungdomens eftermöten?

Under lång tid har vi sett uppväxande generationer inom våra församlingar tappa intresset när de nått tonåren. Under lång tid har medlemsstatistiken varit i avtagande. Nog nu. Jesus sa: Gå ut!

Jag tror att Jesus inte bara vill rädda andra genom att vi rör oss i missionens utåtgående riktning utan även oss själva, våra församlingar och våra barn!