Vid förra sekelskiftet skildes kyrka och stat åt i de flesta Europeiska länder som ett led i demokratiseringen. I de Nordisk länderna gick utvecklingen i motsatt riktning och kyrkan sågs som ett verktyg för staten i uppbyggnaden av välfärden. I den långa process som ledde fram till "förändrade relationer" mellan kyrka och stat 2000 genomfördes flera omorganisationer av Svenska kyrkan. Men det var först sedan de politiska partierna hade tagit makten genom kyrkans "demokratisering" som kyrka-stat reformen tilläts.
Vid kyrkovalet 15 september väljs 251 ledamöter till Kyrkomötet. Kyrkomötet omorganiserades 1982 och fick full läromyndighet över kyrkan utan någon representation av biskoparna, i motsats till kyrkans bekännelse. Biskoparna har närvaroplikt och yttranderätt, men inte någon rösträtt. Vid de förändrade kyrka-stat relationerna 2000 tog de politiska partierna ytterligare ett fast grepp om kyrkan. Genom att kopiera de sekulära riksdagsvalen med direkta val via nomineringsgrupper, läs de politiska partierna, kan partierna försäkra sig om att endast personer som de själva har godkänt är valbara. Reformen 2000 underkändes av 94 procent av prästerna på främst två punkter: Dels att prästerna inte längre skulle vara anställda av biskopen utan av församlingen, vilket kraftigt urholkar kyrkans episkopala struktur, dels direktval till kyrkomötet.
Kyrkomötet beslutade om direktval och att gå emot samtliga biskopar och nästan samtliga präster. De personer som är utvalda, utbildats och vigts till ett personligt ansvar för kyrkans liv kördes över och är i Svenska kyrkan utestängda från kyrkans högsta beslutande organ. Internationellt sett en total anomali. Istället består kyrkomötet av personer som i första hand inte representerar kyrkans församlingar och stift utan olika politiska partier. Förändringen kan beskrivas som att från att ha varit en kyrka underställd staten med visst självstyre förändrades kyrkan genom reformerna 1982 och 2000 till en kyrka totalt underställd de sekulära politiska partierna. Statskyrkosystemet outsourcat till de politiska partierna som håller kyrkan fången. Reformen motiverades med att den innebar en demokratisering av kyrkan. Och vem kan vara emot demokrati?
Det märkliga är att det partipolitiskt baserade kyrkomötet strider mot en av de mest fundamentala moderna liberala principerna: Åtskillnaden mellan partipolitik och religion. Samtidigt försvarar partierna den totala sammanblandning mellan partipolitik och religion som råder i kyrkomötet. Biskoparna har sedan många decennier lämnat Sveriges riksdag. Varför dagtingar partierna med sin övertygelse och sitter kvar i kyrkomötet? Många partier leds dessutom av personer som själva inte är kyrkotillhöriga och bekänner andra religioner. Eller gäller förbudet mot sammanblandning endast åt ena hållet? Genom det partipolitiskt baserade kyrkomötet nyttjar partierna kyrkan för egna syften på samma sätt som äldre tiders monarker. Några exempel: Inför förra kyrkovalet besökte den Mona Sahlin, själv inte kyrkotillhörig, socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp och betonade vikten av fortsatt starkt engagemang, eftersom "kyrkan är en viktig grund för värderingsförändringar i samhället". Stefan Löfven betonade vid motsvarande upptakt 2012 att "Svenska kyrkan, med alla sina medlemmar, är en stor och viktig samhällsaktör som S bör engagera sig i" (Kyrkans tidning 12-08-20). Den tidigare Centerledaren Maud Olofsson fastslår som försvar av den nuvarande ordningen att "kyrkan skall inte styras av dem som jobbar där utan av medlemmarna" (Dagen 12-04-05) och "det viktigaste är att vi fortsätter att hävda den öppna folkkyrkan. Det är folkets kyrka och inte prästernas kyrka" (Kyrkans tidning 09-08-19). De verkar missa att präster och anställda också är medlemmar och att alternativet till en problematisk demokratisk ordning inte nödvändigtvis är despotism utan snarare en ordning i överensstämmelse med kyrkans identitet.
Det svenska samhällets demokratiska organisation vilar på en agnostisk och skeptisk relativistisk ideologi som i sig själv står i motsättning till kyrkans religiösa grund. Det är därför problematiskt att Svenska kyrkans demokratiska system är formulerat inte bara med samhällets valsystem som modell utan till och med baserat på det sekulära partisystemet och dess underliggande religions-skeptiska ideologi. I kyrkan blir detta system tvärtom odemokratiskt och elitistiskt, eftersom valet relaterar till politiska partier och inte till församling och stift och ingen är valbar utan att passera genom de politiska partiernas nålsöga. Som Börje Henriksson (S), uttrycker det: Partierna håller "koll" på vilka som väljs in (Kyrkans tidning 12-09-05). Frågan är varför partierna skall utföra denna inkvisitoriska uppgift i en annan organisation än den egna. Problemet visar sig om vi ställer partiernas grundläggande fråga, men som de flesta kristna inte ens ställer: Nämligen frågan om makt. Vill du ha makt i Svenska kyrkan? Engagera dig då inte i din församling, utan bli medlem i ett politiskt parti! Genom ditt dop och församlingstillhörighet har du inget att säga till om.
Endast den som själv har att vinna på detta system kan försvara den nuvarande "demokratiska" organisationen i Svenska kyrkan. Tidigare kunde enskilda personer påverka prästtillsättningar genom prästval och val skedde i församlingen. Idag fattas besluten i sammanträden långt borta. Den senaste omorganisationen i Svenska kyrkan innebär ytterligare minskad demokrati då många församlingar kommer att få sina kyrkoråd tillsatta uppifrån av partipolitiskt tillsatta nämnder. Detta må ligga i partiernas intresse, men knappast i kyrkomedlemmarnas. Svenska kyrkans "demokratiska" fångenskap är härutöver mycket kostbar och dränerar kyrkan på engagemang. Allt färre känner lojalitet med en påtvingad partipolitisk ordning som de inte har bett om. En utveckling som varje organisationsledning borde iaktta med stor oro.
Höstens kyrkoval är fortfarande baserat på direktval av representanter för rikstäckande partier. Ju snarare Svenska kyrkans organisation reformeras och det införs en demokratisk ordning med indirekta val som väljer förtroendevalda som representerar kyrkan och hennes församlingar och inte de sekulära partierna, desto snabbare kan Svenska kyrkan vitaliseras och få större positiv betydelse för det svenska samhället. Det nuvarande elitistiska och odemokratiska kyrkomötet stämmer dåligt överens med en kyrka som menar sig vara en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. Än vilar Gustav Wasas skugga tung över Svenska kyrkan!
Erik Eckerdal, präst i Svenska kyrkan och doktorand i teologi
