"Bland de många problem i denna tid, till vilka den enskilde såväl som samhället tvingas att taga ställning, gör sig sexualproblemet påmint som ett av de mest allvarstyngda och svårbemästrade."
Så skrev Svenska kyrkans biskopsmöte 1951 i ett uppmärksammat biskopsbrev, "Ett brev i en folkets livsfråga. Till Svenska kyrkans präster från dess biskopar". Detta brev skrevs alltså när Yngve Brilioth nyligen tillträtt som ärkebiskop, Anders Nygren som biskop i Lund och Bo Giertz, blott 46 år gammal, var nybliven biskop i Göteborg.
Biskopsbrevet är en sober text på 14 sidor, som lyfter fram en traditionell kristen sexualsyn formulerad i en evangelisk-luthersk kontext. Nu, drygt 60 år senare, har vi fortfarande anledning att lyssna till deras ställningstaganden och ta dem på allvar, men också jämföra med vad Svenska kyrkan förmedlar i våra dagar.
Att Svenska kyrkan var insatt i en brytningstid var de väl medvetna om:
"Kyrkan har att förkunna Guds vilja, sådan den uppenbarats i evangeliet, och tillämpa evangeliets centrala budskap på livets skiftande förhållanden."
De menade, att en "så våldsam brytningstid" som den de då upplevde på olika sätt hade skapat en osäkerhet inom de kristna samfunden "då det gäller evangeliets tillämpning på bland annat sexualetikens område". Till detta hörde att också ett antal delvis nya praktiska problem hade dykt upp.
Om de ansåg att de levde i en brytningstid då – vad skulle de ha sagt om den tid vi lever i nu? Det kan man bara spekulera över. Men vi gör klokt i att lyssna till vad dessa kyrkoledare, dessa teologiska giganter, framställde som kyrkans syn i dessa frågor.
Vad gäller det sexuella samlivet i sig är biskoparna mycket tydliga, det är en god och välsignad Guds gåva, men det hör uteslutande hemma inom äktenskapet:
"Endast äktenskapet kan skänka den trygghet, som är förutsättning för ett i längden lyckligt samliv. I en tid då de lösa sexualförbindelserna bli allt vanligare, kan endast den mycket lättsinnige blunda för den fara som här hotar både de unga och samhället i dess helhet. Många föräldrar synas ha uppgivit tron på möjligheten att hävda fasta och hållbara normer för sina barn. Men lika litet som den myckna lögnaktigheten kan förmå kyrkan att pruta av på sanningskravet, lika litet får tidens sexuella slapphet komma kyrkan att sväva på målet, när hon håller all sexuell förbindelse före och utanför äktenskapet som synd mot både Gud och nästan. Utan en betygad och stadfäst vilja till trohet och livslång gemenskap saknas grundbetingelsen redan för en förtroendefull sexuell gemenskap."
Så rakt och tydligt kunde de ledande företrädarna för Svenska kyrkan formulera traditionell kristen sexualetik, insatt i 1950-talets samhälle.
Utifrån denna inställning resonerade man sedan vidare kring "fasta förbindelser" och "proväktenskap", men också kring unga par som inte hade råd att gifta sig. Termen sambopar fanns ännu inte, men biskoparna var kritiska till själva företeelsen:
"Proväktenskapet saknar helt värde som garanti för kommande lycka."
Därefter följer tänkvärda resonemang kring aborter, sterilisering och "artificiell insemination" – en fråga som var aktuell redan då! De använde till och med begreppet "provrörsbarn" och bejakade homolog insemination (där sperman överföres till makan från hennes make) men förkastade heterolog, bland annat med argumentet att den man som lämnar sperma till inseminationsbarn "bryter mot faderskapets idé":
"Han blir upphov till barn som han icke känner och åt vilka han varken kan eller får giva fadersvård… Det barn, som föds till följd av heterolog insemination, vederfares orätt."
Hur såg då biskoparna på det som är en av dagens stora frågor – homosexualitet? De anlade ett dubbelt perspektiv: å ena sidan kritiserade de en homosexuell livsstil, å andra sidan hade de ett pastoralt engagemang för individen och hans eller hennes personliga kamp:
"Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud."
Därför, menade de, skulle de nya bestämmelserna i den svenska strafflagen (lagändringar som 1944 avkriminaliserade homosexuella handlingar) inte tas
"… till intäkt för den uppfattningen, att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga."
De fortsatte:
"Det hjälper föga att klaga över tidens förfall. Det gäller fastmer att i predikan, undervisning och själavård bringa hjälp. Därvid bör man ständigt hålla i minne, vilken ställning vår Frälsare själv intog… Det intensiva sysslandet med ett isolerat sexualkomplex, som är vanligt i modern kulturdebatt, är för Jesus främmande. Han låter sin undervisning om sjätte budet ingå som ett naturligt led i hela det stora livssammanhanget… Det får icke glömmas med vilken skärpa Jesus värnar om det sjätte budets helgd och hur högt han sätter äktenskapet… Kyrkan bör helhjärtat besinna också Frälsarens barmhärtighet mot dem som brutit mot sjätte budet… Det har ibland verkat som om kyrkan icke kunde förlåta denna synd lika helhjärtat som annan. I sådant fall vandrar hon icke i sin Herres fotspår. Kyrkans väg är Jesu egen: fasthet i de sedliga principerna, klar undervisning om vad som är brott emot Guds bud och slösande barmhärtighet mot den som ångrar sin synd. (s. 14 ff)"
Det finns anledning att dra åtminstone ett par viktiga slutsatser av denna text:
* Trots sin lite ålderdomliga karaktär ger den fortfarande en genomtänkt och biblisk vägledning även för oss att idag resonera vidare kring dessa frågor.
* Samtidigt visar den hur långt dagens kyrkoledning i Svenska kyrkan avlägsnat sig från en traditionell kristen sexualsyn, som vi här mött i 1950-talstappning.
Det som i dag proklameras av biskopar och många andra "kristna ledare" har inte med biblisk förståelse av äktenskap och sexualitet att göra. Det handlar snarare om en blandreligion med kristen fernissa som liknar antikens hellenism och gnosticism: Var och en snickrar ihop sin egen gudsbild och etik ur en "politiskt korrekt" plocklåda.
Är den nutida kyrkoledningens linje "tidsenlig"? Javisst. Är den kristen? Nej.
Rune Imberg, präst i Svenska kyrkan och Missionsprovinsen
Forskningschef på Församlingsfakulteten, Göteborg
Läs mer om Missionsprovinsen
Alla tidigare artiklar
