Kanske 20-21 år, en ung man i alla fall. Han står vid en av pelarna i bakre raden i den nyuppförda katedralen på en av höjderna i Tbilisi i Georgiens huvudstad. Bara det, en nybyggd katedral med guldglänsande tornhätta väl synlig över staden är ett tecken.
Ynglingen vid pelaren har en liten gudstjänstbok i fickformat och följer koncentrerat läsningarna i liturgin. När handlingen i Skärtorsdagens heliga läsningar tätnar, går han ner på knä. Det är påsk en månad senare i Georgien än hos oss i år. Längre fram i gudstjänstrummet står de troende tätt, tätt för att höra orden och se liturgins skeende genom ikonostasen och det som händer framför portarna in.
Patriarken Elias II, tyngd av ålder får sitta på en tronliknande stol, men måste hjälpas upp, när det kommer till hans partier i gudstjänsten. I en undersökning uppger 94 procent förtroende för honom. Presidenten och premiärministern kommer inte i närheten. Präster i skimrande skrudar står i två led till sidorna. Det ska bli fottvagning och ett fat med vatten bärs fram. Diakoner, subdiakoner, ljusbärare och andra medhjälpare rör sig smidigt i kyrkorummet mellan de många församlade. Alla i kyrkorummet kan tända ljus. Även de minsta barnen vet hur det görs.
Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.
Det är alltså möjligt att tron kan komma igen trots en lång tids förtryck och försök att kväsa den. Det var i Tbilisi, på prästseminariet, som Dzjugasvili Josif Vissarianovitj, Stalin alltså, började utforma den attack på kristen tro, den ”vetenskapliga ateismen”, som blev den svåraste efter de första århundradenas arianism och gnosticism. En gång tidigare, på 600-talet, påtvingades Georgien under en tid en annan ideologi, islam. Sakta återvann kristen tro, som kommit tidigt västerifrån via Kappadokien och Pontus redan med några av apostlarna, sitt fäste i folket. Till det bidrog sedan från 600-talet den Assyriska kyrkan med nytt starkt inflöde österifrån, klostertraditionens inte minst.
Läget i svensk kristenhet är prekärt med nedslående siffror för gudstjänstliv och ekonomi i flertalet kyrkotraditioner och samfund. Mot det förslår uppenbarligen varken administrativa strukturåtgärder eller sammanslagningar och namnbyten, än mindre nya gudstjänstordningar, förenklade sånger, tillrättalagd kyrkolära eller hurtig anslutning till sekulära sociala engagemang.
Det är något mycket djupare och genuint brännande kristet som fångar de många ungas uppmärksamhet och skapar trons återkomst i den georgiska kulturmiljön. Liturgins mättade texter, Psaltarpsalmernas inte minst, ikonernas dragningskraft, eukaristins firande med ljusen, rökelsen och de liturgiska dräkternas symbolik. Varför försöker kyrkoledningar och stiftscentra i det halvt om halvt avkristnade norra Europa nästan allt annat än detta?
Biörn Fjärstedt, biskop emeritus
