Ulf Ekmans beslut väcker frågor om auktoritetstro

Ulf Ekmans beslut att konvertera till katolicismen har i somliga fall lett till starka reaktioner inom den svenska kristenheten. Som alltid när en ledargestalt plötsligt byter kurs och börjar gå i diametralt motsatt riktning så uppstår en känsla av förvirring bland efterföljarna. Den naturliga frågan som kan uppstå är om de som sett Ekman som en ledare själva har gått i "fel" riktning?

Den och besläktade frågor som nu diskuteras i media visar på behovet av att arbeta med den djupare frågan som ytterst handlar om var och ens personliga ansvar att kritiskt pröva och granska de budskap om tillvaron och livets mening som sköljer över oss. Hur mycket av denna kritiska prövning överlåter jag åt mänskliga auktoriteter istället för att mitt personliga ansvar? Om jag i praktiken överlåter åt mänskliga auktoriteter att avgöra hur jag ska förhålla mig till livets djupaste frågor så hamnar jag så småningom i auktoritetstro. Om jag ägnar mig åt auktoritetstro så sätter jag i praktiken mer tillit till vem som säger något än vad denne säger. Jag blir också i praktiken beroende av hur denne mänsklige auktoritet personligen gör olika vägval i sitt liv.

Auktoritetstänkande kan inte försvaras, varken inom vetenskapen eller bibliskt grundad kristen tro eftersom man då medvetet avsäger sig sitt personliga ansvar att kritiskt granska de budskap som framförs. Upplysningstiden under 1700-talet var en reaktion mot dogmatisk auktoritetstro varför den vetenskapstradition som föddes då valde det kritiska förhållningssättet som grundsten. Historien och vardagen visar dock ständigt upp exempel på människor som gör anspråk på att vara auktoriteter som andra okritiskt borde följa. Dessa exempel går tyvärr att finna både bland somliga vetenskapliga och religiösa företrädare.

Grundläggande för både vetenskapen och biblisk kristen tro är det personliga ansvaret att ha ett kritiskt förhållningssätt till den flora av budskap som ständigt strömmar över oss. Bibelns texter visar tydliga exempel på vikten av det kritiska förhållningssättet till de budskap som konkurrerar om människans uppmärksamhet när det gäller frågor om livets mening. Johannes Döparen, som föddes ett halvår innan Jesus, hade uppgiften att förbereda Jesu uppdrag. Johannes var mycket tydlig och rak när han berättade om vem som skulle komma efter honom och vad det innebar för den enskilda människan. Många som lyssnade på Johannes bestämde sig för att byta livsinriktning och valde att stadfästa sitt ställningstagande genom att låta sig döpas av honom i Jordanfloden. Innan dessa människor själva fick möta Jesus så hade de dock enbart Johannes ord om vem Jesus var. När så Jesus själv dök upp så skriver aposteln Johannes:

"Sedan begav han sig återigen till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes tidigare hade varit när han döpte. Där stannade han. Många kom till honom, och de sade: "Johannes gjorde visserligen inte något tecken, men allt vad han sade om Jesus var sant." Och många kom där till tro på honom." (Joh 10:40-42)

Texten visar att de som lyssnat på Johannes inte lät sig nöjas enbart med vad han sade om Jesus utan var noga med att kritiskt granska det Johannes sagt när de sedan själva mötte Jesus. Vid mötet med Jesus fick var och en sin personliga erfarenhet av honom samtidigt som de i lugn och ro kunde kontrollera allt som Johannes sagt om Jesus. Först när Johannes budskap klarat granskningen och visat sig stämma, valde dessa människor att tro på Jesus. Det var alltså inte tal om att hänvisa till Johannes som en auktoritet och sedan slå sig till ro med detta. Istället prövades det han sagt på ett kritiskt sätt så att var och en fick en personlig erfarenhet av den som Johannes talat så mycket om.

Jesus var särskilt noga med att betona det kritiska tänkandet i religiösa spörsmål så att man inte lät sig luras av självutnämnda profeter som med dogmatiska ordalag gjorde anspråk på blind auktoritetstro av sina efterföljare. Jesus själv uppmanar således människor att ha ett kritiskt förhållningssätt och noga pröva olika budskap som framförs. Detta för att människan inte ska bli fången i auktoritetstro och därmed missa den frihet som varje människa är ämnad att finna.

Ulf Ekmans beslut att konvertera till katolicismen är ett personligt beslut som han tagit och som var och en måste respektera. Istället för att analysera Ekmans beslut så tycker jag att var och en bör ta tillfället i akt och reflektera över hur balansen mellan auktoritetstro och personligt ansvar ser ut i våra egna liv.

Peter Stenumgaard, teknologie doktor