Debatt
Vad har du på gång, Gud?
Hur kan vi förhålla oss till det fria fallet? Vad är viktigt att göra – och lyfta fram? Stefan Holmström, missionsföreståndare i EFS, funderar inför det nya året på vägarna för en kristenhet i kris.
Låt oss vara frimodiga med centrum i tron. Låt oss frimodigt bekänna att Jesus från Nasaret är Guds inkarnerade son, att han försonat oss med Gud på korset, att han lever och verkar i dag, att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda, att han har historien i sin hand, skriver Stefan Holmström.
Matthias Schrader
Låt oss inför det nya året se verkligheten i vitögat; det är allvar. Den svenska kristenheten är i kris med många nedlagda församlingar och på många håll minskat antal kyrkobesök. Visserligen försvinner inte religion och andlighet i första taget. Vi ser en och annan kändis träda fram som troende eller personligt kristen, möjligen pågår en påkristning under ytan. Men vi kan inte trösta oss så mycket med det så länge vi tappar kristna gemenskaper som skulle vara härdar och fyrbåkar för frusna och vilsna människor, speciellt inte i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt. Det senare är allvarligare än minskningen av antalet församlingar, men sakerna hänger förstås ihop. Inte i tider när den kristna trons historiska fundament löses upp i postmoderna tankekonstruktioner.
