Vad har du på gång, Gud?

Låt oss inför det nya året se verkligheten i vitögat; det är allvar. Den svenska kristenheten är i kris med många nedlagda församlingar och på många håll minskat antal kyrkobesök. Visserligen försvinner inte religion och andlighet i första taget. Vi ser en och annan kändis träda fram som troende eller personligt kristen, möjligen pågår en påkristning under ytan. Men vi kan inte trösta oss så mycket med det så länge vi tappar kristna gemenskaper som skulle vara härdar och fyrbåkar för frusna och vilsna människor, speciellt inte i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt. Det senare är allvarligare än minskningen av antalet församlingar, men sakerna hänger förstås ihop. Inte i tider när den kristna trons historiska fundament löses upp i postmoderna tankekonstruktioner.

Hur kan vi förhålla oss till det fria fallet? Vad är viktigt att göra – och lyfta fram?! Tillsammans med Jesus Kristus är det alltid för tidigt att bli missmodig.

Låt oss vara djupt förankrad i en teologi som hanterar både lidande och glädje, både styrka och svaghet, både framgång och motgång, både segrar och nederlag. För den korsfäste och uppståndnes skull kan vi vara glada och frimodiga oavsett omständigheter både inom och utom oss. Den mest kraftfulla kommentaren till detta är förföljda trossyskons uthålliga vittnesbörd under svåra lidanden och förföljelser. De som ger sitt liv för Verkligheten själv, för Frälsaren och Herren som gett sitt liv för dem.

Låt oss hålla samman, kring den levande och närvarande Kristus och hans Ord. Låt oss hålla ihop så långt det är möjligt, både ledare och Guds folk, låt oss samlas till bön, nätverka, uppmuntra varandra, dela färska Jesusberättelser med varandra, gråta över de som löper risk att gå förlorade och glädja oss över var och en som bärs hem på Jesus starka skuldror. Min egen majoritetskyrka, våra biskopar, kyrkoherdar och präster, liksom jag själv, har här både möjligheter och ansvar.

Låt oss söka Gud och hans tilltal, både i våra egna sammanhang och över samfundsgränser, i ledningsgrupper och styrelser, i kyrkor och hem. Med det menar jag att avsätta tid för att i bön lyssna till tankar och bilder som Herren vill ge, dela dem och reflektera över hur han vill styrka och leda oss. Vad har du på gång, Gud?

Låt oss vara frimodiga med centrum i tron. Låt oss frimodigt bekänna att Jesus från Nasaret är Guds inkarnerade son, att han försonat oss med Gud på korset, att han lever och verkar i dag, att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda, att han har historien i sin hand och ska ordna slut­förvaring för ondskan, att hans helige Ande bor i oss, att hans kyrka är redskap för människors och samhällens upprättelse, frälsning och förvandling. Det är inte församlingar och kyrkor som ursäktar kyrkans kärnbudskap som växer och planterar nytt. Det visar utvecklingen i den världsvida kyrkan med stor tydlighet.

Låt oss också uppmärksamma vad Gud gör och fira det. Vi ser ungdomar som är radikala, som vill att mission ska vara deras livsstil. Företeelser som församlingsplantering, fresh expressions (det vill säga nya sätt att vara kyrka), och kontextuella missionerande trosgemenskaper utforskas och används i de flesta samfund, också i EFS och Svenska kyrkan. Jag anar att Gud arbetar undercover, i motvinden.

Låt oss ta vårt lärjungaskap på större allvar och bejaka de kristna källsprången: böne­initiativ, tillfällen att läsa, samtala om och studera Bibeln, retreater, arbete på vår helgelse och välsignelsen i att tjäna andra.

Låt oss söka enkelheten och relationerna. Min förhoppning är att karismatiskt inspirerade rörelser som OAS-rörelsen, New Wine-nätverket och kontemplativa rörelser med inriktning på retreat och andlig vägledning skulle koppla samman med nyplanteringsrörelsen och församlingsutvecklingsnätverken. Andlig fördjupning och inriktning på lärjungaskap och mission är den treenighet vi och vårt land behöver. Det är motgiftet mot den inre avkristning vi drabbas av och motorn i det missionsuppdrag vi har till vårt mångkulturella svenska folk.

Vintern må vara på väg till svensk kristenhet, som teolog Joel Halldorf skrev i tidningen Sändaren i höstas. Men så är även Jesus Kristus, korsfäst och uppstånden. I vinternatten flammar norrskenet, alstrat av den Sol som aldrig nedergår.

Stefan Holmström, missionsföreståndare i EFS