Rapportera om Gaza eller skriva på upprop – en reporter måste välja

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Anta att du som praktiserande kristen eller muslim hör ett inslag i Sveriges Radios P1 om religionens inverkan på unga. En studie har hittat samband mellan gudstro och psykisk ohälsa. Men du känner igen reporterns röst. Var det inte hon som nyss skrev på ett upprop om att förbjuda religiösa inslag i skolan? Ett upprop som krävde nolltolerans för ”trons hokuspokus” och böter för rektorer som propsade på skolavslutning i kyrkan? 

Hur skulle vetskapen om reporterns privata åsikter påverka hur du förhöll dig till radioinslaget? Vad skulle du tänka om Sveriges Radio, som låter just den reportern göra nyhet av just det ämnet? Vad skulle det innebära för din syn på public service?

Sensommaren har präglats av en debatt om journalisten Magda Gad, hennes planer på att starta en nyhetssajt och hennes upprop om medierna och kriget i Gaza. 500 journalister hade skrivit under när texten publicerades, många fler har tillkommit sedan dess. Rätt eller fel?

Uppropet avslutas med tydliga krav: Att internationella journalister släpps in i Gaza, och att palestinska journalister tillåts göra sitt jobb utan att dödas och svältas ihjäl. Det är fullt rimliga och okontroversiella krav på pressfrihet som svenska medier, bland annat Dagen via branschorganisationerna, själva driver. Om uppropet skulle stanna där hade nog ingen reagerat. 

Men texten har många glidningar. Flest frågetecken har rests kring formuleringar om att ”rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA … genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord.” 

Den som legitimerar ett brott är i någon mån medskyldig. Är ”svenska etablerade medier” alltså medskyldiga till folkmord? Är detta undertecknarnas åsikt – inklusive medarbetare i public service, på DN och Svenska Dagbladet?

Inte alla undertecknares, visar det sig. Några fick kalla fötter. ”Jag har semester så jag skumläste och läste inte supernoga”, säger Sveriges Radios utrikeskorrespondent Johan-Mathias Sommarström till SVT. ”Eftersom det delades bland kollegor uppfattade jag det som en högre tröskel. Att det skulle bli sakligt”, säger en anonym undertecknare till SvD. 

Tusen ursäkter, men så naiva och omdömeslösa får inte journalister vara. Så lättvindigt kan man inte handskas med opartiskheten. Just den är nämligen det absolut viktigaste journalistiken har. Den är en oerhört ömtålig blomma och måste behandlas som en sådan. 

Det har länge talats om den traditionella journalistikens kris. Och det är sant att andra kanaler på nätet tillgodoser en hel del av det som tidigare varit mediernas domäner – snabba nyheter, åsikter, intervjuer, debatt, underhållning … 

Den traditionella journalistiken har egentligen bara ett trumfkort på hand. Men ett veritabelt ess. Och det är just opartiskheten, viljan att spegla flera sidor av en konflikt, förmågan att presentera fakta på ett överskådligt och rättvisande sätt. Om medierna skulle kasta detta trumfkort – vad har de då kvar i spelet?

Frida Park: Israel och Gaza behöver mer än ensidiga klockringningar

När en stor nyhetshändelse inträffar kommer det alltid att finnas människor som vill få sina fördomar bekräftade av skribenter som har exakt samma världsbild som de själva. Men ännu fler vill få en så objektiv bild av det skedda som möjligt och sedan bilda en egen uppfattning. 

Denna önskan är en garanti för de traditionella mediernas framtid – förutsatt att de värnar sin saklighet och balans. Jag vill inte höra ett Sveriges Radio-inslag om Gaza och veta att reportern just ampert trumpetat ut att hon minsann bestämt sig för att Israel begått folkmord. Och för den delen: Inte heller att hon tycker att Israel inte gjort det. Då förlorar inslaget nästan hela sitt värde och blir ännu en åsikt i den oändliga legion av åsikter som är sociala medier.

Att vara nyhetsjournalist innebär ett val. Man måste på ett vuxet sätt tiga om sina åsikter, åtminstone om det område man bevakar. Annars ”är det dags att lämna journalistiken och ansluta sig till en annan viktig del i ett demokratiskt samhälle, nämligen aktivismen”, som journalisten Martin Ahlquist skriver i Dagens Media: ”Båda är omistliga komponenter i en fungerande demokrati, men de får aldrig blandas ihop.” Nej, man kan inte både ha åsiktskakan och äta den. 

Svenska Dagbladet har liksom flera andra medier, bland annat DN och SVT, bestämt att medarbetare som undertecknat uppropet inte får bevaka Gazakriget. Erik Hedtjärn, redaktionschef, beskriver varför:

”Här uppstår en konflikt med nyhetsjournalistikens löfte om saklighet och allsidighet … För att värna trovärdigheten vill vi undvika att det kan uppstå misstankar om att det finns en agenda bakom nyhetsrapporteringen.”

Det finns ett stort problem med det som står i uppropet, och det är vad som inte står i uppropet. Snarare mellan raderna. Kontexten är tydligt antiisraelisk. Inte bara slår man i princip fast att Israel gjort sig skyldigt till folkmord, trots att detta varken konstaterats eller ens utretts av internationella domstolar. 

Dessutom kräver upproret: ”Att (västliga medieföretag) kräver genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel.” Är det ett skämt? När har de genomkorrupta palestinska myndigheterna – och staterna som omger Israel – någonsin tillåtit en bråkdel av den press- och yttrandefrihet som åtminstone före kriget präglat den judiska staten?

Frida Park: Kritiken mot biskoparna hade lätt kunnat undvikas

Den märkliga undertexten framkommer också när Edgar Mannheimer, drivkraft bakom såväl uppropet som Magda Gads aviserade nyhetssajt, förklarar sig i SvD:

”Om man tycker att uppropet är partiskt – vad är då inte stödet till ukrainska journalister, som public service försett med coachning och teknisk utrustning under lång tid?”

Som om Ukrainakriget och Gaza vore identiska konflikter. Som om kriget i Europa startade med att ukrainska terrorister massakrerade och kidnappade fler än tusen civila ryssar. Som om det palestinska Gaza var en demokrati som helt oprovocerat invaderats av en diktatorisk granne.

Jag älskar traditionell journalistik. Jag älskar att det finns yrkesmän och -kvinnor, journalister, som anstränger sig för att ge en allsidig bild av skeenden som påverkar mig och världen. Om journalisten bakom inslaget jag hör har en bestämd åsikt sjunker mitt förtroende för den redaktionen. Så enkelt är det.

Erik Helmerson: Carola blev förnuftets röst i Gazabråket