För Gud behöver du aldrig posera, Martin Luuk

Excentriker är som korv: Ju mindre man vet om hur de blivit till, desto bättre.

 Tanken slår mig när jag läser Martin Luuks nya bok ”Självbiografi. 1984–2001”. För Luuk är en av Kultursveriges ytterst få excentriker. Han har gett ut böcker med titlar som ”Esternas stora bok om Kilot”. Han har legat bakom allt som var konstigt med Killinggänget, inklusive att trycka en Killingtidning på en lunchrestaurangs brickor och låta tysta sketcher utspelas på bårhus. Han avbildas ofta med tokroliga hattar, fjädrar och cigaretter. Och han har gett ut en låt där berättarjaget är en man som bryter näsan på kvinnan han älskat i hela sitt liv.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Är det något man bär med sig efter läsningen av de 350 sidorna i Självbiografi är det detta: att vara ett excentriker är ett heltidsjobb, och ett livstidsprojekt. 

Redan som tonåring ringer Martin Luuk på hos kompisen Peters föräldrar för att få sätta sig i Peters garderob en stund. Peter är inte hemma. Martin sätter sig i garderoben. Det är en performance. Urtrist för Luuk – men bra för den som vill få rykte som excentriker.

Senare ska han fundera på om han ska skaffa sig irländsk brytning, deklarera att han bara kommer att lyssna på skivor från bolaget Deutsche Grammofon och musikdebutera genom att spela trummor på 20 kilo fläskben för 19:90 kilot.

Magnus Sundell: Fascinerande och provocerande när nunnans liv utmanar samtidsnormerna

Det hela är roligt, på samma sätt som när Killinggänget talar om ”det humorfria skrattet” eller om det var den skrattfria humorn. Men det låter också – så fruktansvärt jobbigt. ”Fine, men ta och spänn av lite”, säger Martin Luuks terapeut vid ett tillfälle. Exakt samma uppmaning vill man vråla ut under hela läsningen av ”Självbiografi”. Spänn av. Du måste inte. Lägg av dig masken, andas i dig själv.

Martin Luuk gästar Dagens människa

För att tala som en kristen människa: Du är älskad ändå.

Jag har något av samma känsla när jag läser en av årets mest omdiskuterade romaner, den amerikanska multikonstnären Miranda Julys ”Alla fyra”. Boken handlar om en medelålders kvinna som ifrågasätter sitt liv och sin kärlek och har blivit känd för att den får främst kvinnliga läsare att ifrågasätta sina egna äktenskap. Och July påminner om Luuk i det att hennes blick hela tiden känns orolig, stressad, på väg mot ett nytt Konstprojekt, sökande efter bekräftelse: Jo, du är originell, du är spännande, dina idéer och ordval är inte som alla andras. 

Julys motsvarighet till Luuks köttrummor är att hon bränner en förmögenhet på att förvandla sitt tillfälliga motellrum till en parisisk hotell/bordellfantasi i olika nyanser av rött. Och att hon svarar på den harmlösa mingelfrågan ”Har du gjort någon rolig resa nyligen?” med en monolog om hur den destruktiva dynamiken hon har med sin make ekar av hennes mamma. Och visst, det är ju också en resa.

Men, som sagt – det hela verkar så jobbigt.

Vi har väl nästan alla en Martin Luuk och en Miranda July inom oss. Vi vill inte ses som exakt alla andra, som en matt sardin i ett oändligt stim. Den galopperande influencerkulturen har bara byggt på det gamla idealet att vilja synas, sticka ut. Vilket besynnerligt ord, ”märkvärdig”. Borde vi inte alla vara värdiga att märkas?

Än en gång tänker jag tillbaka på ”Nunnan – 25 år i kloster”, Maud Nycanders bioaktuella film om karmelitsystern Maria av Bebådelsen. På hur stillsamt strålande lycklig hon var med sitt liv. Att leva i kloster är raka motsatsen till Luuks, Julys, influerarnas och vår egen strävan att spegla oss i andras blickar, gripa efter omvärldens flyktiga uppmärksamhet.

För vi har även en syster Maria i oss. En del av vår själ som drar sig undan, som stänger dörren bakom sig, som längtar efter Guds stillhet och vila. För det behöver man varken vara katolik eller gå i kloster.

Detta måste vara ett viktigt uppdrag för kyrkan: att berätta för oss att vi inte behöver jaga efter vinden, att det inte är världens kärlek som är den viktiga utan Guds. Och han älskar oss som bekant precis som vi är.

”Bra är en sak, men fantastiskt är någonting helt annat”, skriver Martin Luuk. Hans unga liv är just detta, en kamp för att skapa det fantastiska, det sublima, det som fäster i människors själar. 

Visst har vi matta sardiner anledning att känna den djupaste tacksamhet för att det finns konstnärer som kastar precis allt åt sidan för att åstadkomma verk som på riktigt förändrar våra liv. Men det hela får ju Luuk att må så dåligt! ”Jag är sorgsen på gränsen till förvirrad”, skriver han. Han vittnar om ”en grund själ för rädd för att avslöjas för vad den egentligen är”, om ”den stora skräcken” och om hur han noggrant formulerar sitt självmordsbrev.

Och så kommer en nyckelmening: ”Inget jag gör är på riktigt. Det har det aldrig varit och det har aldrig varit meningen.” Det är sitt unga bokskrivarförsök han beskriver, men det känns som att det skulle kunna vara hela hans liv.

Det finns en djup skillnad mellan den sekulära jakten på bekräftelse och en kristen grundsyn. Som kristen borde man slippa våndas över att inget är på riktigt – för allt vi gör ska vara det. För oss finns sanningen. Vi ska inte behöva några masker, inga kulisser. Vi kan stå nakna inför Guds blick och veta att vi är älskade oavsett hur tokroligt vi svarar när någon på festen frågar om vi kanske har gjort någon resa nyligen.

”Det är inte att undra på att Maria av Bebådelsen är så lycklig”, tänker jag. ”Eller att July och Luuk inte är det. Inte när de riskerar att fortsätta skriva i vatten, jaga efter vind.”

Men det finns ytterligare ett kapitel i Martin Luuks självbiografi. Ett mycket långt, som inte kom med i hans bok som alltså slutar år 2001.

I början av september gästade Luuk Dagenpodden ”Dagens människa”. Där berättar han att den person han beskriver i ”Självbiografi” knappt finns längre. Han har vuxit upp, fått barn. Han har, det förstår vi, lagt de flesta av sina masker åt sidan.

”Tyvärr hittade jag en vision och ideal som kanske drev mig in i väggen i stället för upp i ljuset”, säger han i dag om den unge Martins lidanden. Nu präglas hans liv av familjen, av arbetet, av att vara ”en vanlig tjomme”. Han sträcker sig efter mysteriet i Gudstron och finner tröst i att be – utan att veta till vem eller vad.

Martin Luuk blev som de andra. Därmed blir det han säger och gör paradoxalt nog också intressant på riktigt. För nu, nu är det på riktigt.