Ledare
Slöseri? Nej ”Nunnan” verkar fullt ut lycklig med sitt liv i Guds tystnad
Erik Helmerson: Vi skulle alla må bra av det lilla vardagsklostret
Inte ömkansvärd: Moder Maria av Bebådelsen i dokumentären ”Nunnan – 25 år i kloster”, tillsammans med dokumentärfilmaren Maud Nycander.
Ewa Stackelberg
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det slumpar sig så att jag ser filmen ”Nunnan – 25 år i kloster” bredvid en vän och exkollega som inte är troende men, skulle jag säga, intellektuellt öppen för andlighet. När eftertexterna rullar berättar hon att gråtit där i mörkret: Hon tyckte så synd om Marta, karmelitsystern som tillbringat de 25 åren i klostret i Glumslöv. Vilket slöseri på ett liv!
Och där satt jag och kände precis tvärtom. Den djupaste avund.
I den svenska dokumentären (premiär 29/8) följer Maud Nycander upp sin tidigare film om Marta som gick i kloster vid 19 års ålder. ”I snart 30 år har jag försökt förstå hennes val”, säger Nycander, och jag vill bara skrika till svar: Vad är det du inte förstår? Det är ju så uppenbart där på duken att Marta, eller moder Maria av Bebådelsen som är hennes ordensnamn, är en fullt ut lycklig människa. Till skillnad från Maud Nycander? Åtminstone till skillnad från mig.
Ja, hon avstår från ”allt det som jag, och alla jag känner, tycker är viktigast i livet”, som Nycander säger till Dagen. Men vad är det? Karriär, sex, nyhetsflödet om Ukraina, resan till Mykonos, nya tröjan? Det enda som vore svårt att avstå, tänker jag, är barnen. Allt det andra är jagande efter vind. Nära relationer har Maria, till medsystrarna. Och, framför allt, till Gud.
Få saker fascinerar mig som klosterlivet. Muren, gallret, de tysta samtalen med Gud. ”Blir det inte långtråkigt?” Jo, svarar Maria: ”Men det är det som är meningen.” Att leva i det entoniga, monotona, det är nödvändigt – ”för att komma ner på hjärtats nivå.”
Det enda som vore svårt att avstå, tänker jag, är barnen.
Jag har en teoretisk längtan efter gallret men skulle inte stå ut i en månad med moder Marias liv. Rastlösheten skulle kväva mig. Däremot, tänker jag, vore det lilla vardagsklostret bra för oss alla: lägga bort telefonen, skänka några av våra idiotiska prylar, omfamna tystnaden åtminstone några minuter per dag, lyssna efter Gud i det stilla suset, söka oss ner på hjärtats nivå.
”Hur har du förändrats under dessa 25 år”, frågar Maud Nycander. Moder Maria av Bebådelsen svarar: ”Jag är mer mig själv nu”.
