Annons
Annons
Ledare
Pastorer får inte komma i kläm mellan kallelse och struktur
Öyvind Tholvsen: Tyvärr har ”chef” blivit ett fulord i kyrkans värld
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Alla som börjar ett nytt jobb får förhoppningsvis en genomarbetad introduktion av sin chef. De flesta har också ett arbetslag som de kliver in i och som blir till stor hjälp i både att klara av de arbetsuppgifter man anställts för att lösa och att kunna trivas med sina kollegor. Så är dock inte alltid fallet.
För en anställd i en frikyrka ter sig denna uppstart ofta annorlunda. Vem som är chef eller arbetsledare är inte alltid uttalat. ”Chef” är dessutom nästan ett fulord i denna värld. Introduktionen görs ofta av ideella krafter som har sin anställning och sitt arbetslag någon helt annanstans. Efter genomgången sitter många pastorer ensamma kvar på en expedition. Äntligen: Nu ska kallelsen förverkligas …
Det har under många år varit en utmaning att det råder pastorsbrist i Sverige. Bristen beror sannolikt inte på att för få känner kallelsen eller att vi inte utbildar tillräckligt många. Bristen beror snarare på att allt för många slutar efter få år i tjänst.
Undersökningar som gjordes längre tillbaka i tid visade att orsakerna till detta var mycket sammansatta och olika. Men en faktor som de som jobbar nationellt med pastorsfrågor nämner, är just det som också framkommer i intervjun i Dagen 17/8 med Anna-Lena Thoursie i Evangeliska frikyrkan: Det finns olika förväntningar hos församlingen och församlingsledningen å ena sidan, och pastorn å andra sidan.
Det är lovvärt att EFK uppmärksammar frågorna och agerar för att utbilda ledare på området. Andra samfund gör liknande insatser. Arbetsgivaralliansen har också vuxit fram som en viktig resurs för Sveriges församlingar.
Här gäller det att församlingarna griper chansen och tar del av allt som erbjuds av stöd. Församlingar borde vara Sveriges bästa arbetsgivare. Också pastorer, ungdomsledare och andra anställda behöver ta vara på möjligheterna som ligger i den uppföljning som erbjuds av handledning och utbildningar i flera av samfunden. Tyvärr visar historien också hur oklarheter mellan församlingsledning och anställd kan utvecklas i destruktiv riktning och bli kriser, något vi tidigare skrivit om på ledarplats.
I detta behöver såväl anställda som arbetsgivare tala klarspråk om rollfördelning och rollförväntan. Chef är inget bra ord för att beskriva en pastors roll i församlingslivet. Men däremot behöver alla anställda sudda ut fulstämpeln och tala i tydliga termer om vem som är ens chef. Alla mår bra av att veta vem som har ansvar för att följa upp arbetsbeskrivning, avtal och arbetsmiljöfrågor. Det skapar den trygga ram som varje anställd behöver för att kunna utöva gott ledarskap inom sunda ramar såväl utom som inom kyrkan.
I församlingar med många anställda kan föreståndaren med fördel också vara chef, men då behöver denna få någon form av chefsutbildning. Detta borde vara en uppgift för samfunden att ta sig an, och varför inte som ett frikyrkoekumeniskt projekt?
En nyckel för att skapa rätt förväntningar är att kombinera kallelse, tjänst och passion för Guds rike med arbetsgivarperspektiv, tydliga ordningar och chefskap. Den stora krocken uppstår när allt pastorn frågar efter är det senare och allt församlingsledningen frågar efter är kallelse, tjänst och en brinnande passion.
Ibland går den som jobbar i kyrkan in i tjänsten med för hög förväntan på att få göra det man själva vill.
I stället behöver pastorn framför allt få utrymme att vårda och utveckla sina ledarförmågor och sin kallelse till Kristus och tjänsten. Församlingsledningen måste, förutom att ge detta utrymme och själv bära på passion, också ta hand om så kallade hygienfaktorer som består i att sträva efter att bli ortens bästa arbetsgivare. Till det krävs också tydlighet i form av bra chefskap.
Alla som arbetar i församlingar behöver ta in att i arbetslivet är det precis som i Bibeln: ett mått av underordnande som är utgångspunkten. Det är församlingsledningen som leder och fördelar arbetet som den anställde utför, som det så fint heter i arbetsrätten.
Ibland går den som jobbar i kyrkan in i tjänsten med för hög förväntan på att få göra det man själv vill. Här behövs goda samtal mellan församlingsledning och anställd om hur man finner bästa sättet för den anställde att känna glädje, mening och koppling till sin egen kallelse och gåvor. Församlingsledningen behöver å sin sida uppleva att det pastorn eller ungdomsledaren gör är bästa sättet att nå den vision som församlingen bär.
Något annat församlingarna kan göra är att råda bot på den ensamhet som mindre församlingars pastorer särskilt på landsbygden kan känna av, som ledarsidan tagit upp tidigare. Varför inte slå samman pastorsexpeditioner mellan närliggande församlingar? Och se för all del till att det finns gott om möjligheter att delta i olika sorters ledarnätverk. De allra flesta i övriga arbetslivet har detta som en av de viktigaste motiverande faktorer på jobbet: Kollegorna.
