Vad kyrkovalet borde handla om: hur Sverige ska komma till tro på Jesus

Att vi skulle slippa förra kyrkovalets ovärdiga valrörelse var tydligen att hoppas på för mycket. Fortfarande är Sveriges största kristna samfund, med över fem miljoner medlemmar, skamligt underbevakat av medier. Inte konstigt att oinsatta journalister tror att kyrkovalets stora fråga handlar om samkönade vigslar.

Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Men nej.

Det finns inte ett par som nekats att genomföra en vigsel. Ingen har blivit och ingen blir diskriminerad. Det vissa medier (och nomineringsgrupper) gärna beskriver som hetast i kyrkovalet, att alla präster tvingas viga samkönade par, är helt enkelt en ickefråga. Cirkulera.

Det är naturligtvis frestande för medierna att utgå från kulturkrigets traditionella skiljelinjer när det ska jämföras nomineringsgrupper (som det alltså heter; inte partier). Men det är att springa polariseringens ärenden. Och kom ihåg: få aktörer är bättre skickade att bygga broar över världsliga skyttegravar än just kyrkan.

Ärkebiskopen: Jag tror inte på att tvinga präster viga samkönade par

Kyrkovalet handlar ytterst om hur kyrkan ska kunna utföra sitt huvuduppdrag: ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas” (Kyrkoordningen). Vad har sekulära politiska partiers program att säga om detta, kan man fråga sig. Inget.

Ändå är kyrkovalets främsta valfråga en som borde varit avgjord för länge sedan: partimånglarna har icke i de svenskkyrkliga templen att göra. Alla partier utom Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna har tack och lov tagit sitt förnuft till fånga och knoppat av som ickepartianslutna nomineringsgrupper. C och SD har åtminstone haft frågan uppe för diskussion, medan Socialdemokraterna inte ens har brytt sig om att dryfta ämnet internt. Det finns skäl att fråga: Vilket annat trossamfund borde partierna styra över? 

”Tveklöst den bästa valkompassen jag gjort inför kyrkovalet”

Nuvarande valsystem rymmer även en påtaglig orättvisa: stora regeringsbärande partier ställer upp mot små, fattiga nomineringsgrupper. Det är lilla David mot jätten Goliat. Är det ett rimligt valsystem i en kristen kyrka? (Även om alla som kan sin bibel vet att David till sist kommer besegra Goliat.) Släpp kyrkan loss, det är val!

Naturligtvis ska kyrkan vara kyrka (som Posk går till val på), och inget annat. Samtidigt blir det populistiskt att låtsas som om kyrkan inte ska vara politisk. Allt fler söker sig till den kristna tron samtidigt som samhället kämpar med gängkriminalitet, människohandel, krig i närområdet, hemlöshet, människor på flykt. I allt detta måste kyrkan ha en tydlig röst. 

Ska kyrkan tiga när de som ingen egen röst har drabbas av maktfullkomliga politiker eller när skapelsen lider i klimatvåndor? Bort det! En kristen kyrka kan inte, och ska inte, tystna inför överheten. Den ska vara en nagel i ögat på makten. Att kyrkan är kyrka innebär att hon inte får tveka inför att ta ton mot orättvisor, oavsett om det handlar om orättfärdigt skattetryck eller att enskilda drabbas okristligt hårt när politiker skär ned i välfärden. Politisk ja, partipolitisk – nej. 

Folkkyrkan som blev wokekyrkan?

Nu har Svenska kyrkan det valsystem hon har, och vi har (tyvärr) den valrörelse vi har. Men om man finge drömma hade debatterna inför valdagen handlat om hur Svenska kyrkan ska kunna vara en kyrka i en postsekulär samtid där Jesus trendar. Tänk om det hade bjudits in till engagerade debatter om Svenska kyrkans klimatengagemang (med tid avsatt för frågor om skogsdriften och flygskammen). 

Tänk om diskussionerna handlat om prästbristen och gudstjänsternas roll, eller än hellre: om hur kyrkan kan möta unga existentiella sökare. Det vore en nåd att stilla bedja om i stället för ytterligare ett tröstlöst varv om samkönade vigslar.

Lutar du åt vänster eller höger – eller åt Kristus?